Författararkiv: annasara

En flod av glittrande fynd

Publicerat av under Akademiker pysslar och fixar, Flottan under stormaktstiden, Ur arkivet

Nu är skrivandet av nästa empiriska kapitel igångsparkat på riktigt. Jag frossar i fall, i konstiga, roliga och överraskande detaljer och i obegripliga domslut. Jag läser om båtsmän som rymmer och seglar Europa runt: från Bergen till London, från London till Holland, till Portugal och Frankrike. Om båtsmän som dricker sig fulla på krogen och missar skeppets avgång. Om gardets hårdföra tvångsmetoder där de med hot och misshandel tvingar båtsmän att ta emot värvningspengar som soldater (lite som brittiska pressgangs, fast i mycket mindre skala). Om båtsmän som går bort en stund från sin vaktpost för att tända pipan. Och så lägger jag pussel, letar mönster och strukturer i en ständigt pågående förhandling om kontroll och disciplin. Det är så roligt att jag knappt vill gå hem.

På ett seminarium för ett par veckor sedan diskuterade vi vad en historiker egentligen är bra på. En klok professor ansåg att vi är bra på tålamod. Att sitta timme ut och timme in och tröska ett oändligt material under till synes urtrista omständigheter med endast en vag förhoppning om att det i högarna av intetsägande grå papper finns någonting av intresse som ledljus. Han hade säkert rätt. Men var gång jag återvänder till mitt källmaterial känner jag mig mer som om jag öppnat dammluckorna och en flod, en gyllne flod av blänkande, glittrande fynd, öser ned över mig. Ta bara detta: häromdagen förberedde jag mig på att renskriva de sista fallen av förrymda båtsmän. Jag planerade för en rätt tråkig men ändå ganska snabb procedur. Rymningsfallen brukar i regel vara nästan provocerande kortfattade och föga sprudlande. Men istället för slentrianmässiga, knapphändiga sammanfattningar dök det upp fall efter fall med alla möjliga märkvärdiga detaljer. Och rätten som under ett hundratal fall knappt ställt en fråga fick plötsligt ett nyväckt intresse för båtsmännens motiv och började fråga sådant som de ALDRIG frågar. Typ: är du gift? Hur länge har du varit båtsman? Varför angav du dig frivilligt när du nu varit borta så länge? Man kunde tro att de hörsammat mina böner och plötsligt bytt förhörsstrategi.

Men det viktigaste är ändå att lusten att skriva helt och hållet är tillbaka. Utan den blir det ingen avhandling. Så är det bara.

Historiedagarna

Publicerat av under Historia i allmänhet

Förra helgen var jag på Åland och deltog i De svenska historiedagarna. De anordnas varje år, på olika platser som på något sätt har anknytning till Sverige. Innan jag skulle åka dit var det någon som beskrev evenemanget ungefär som en festival för historienördar. Det var en träffande beskrivning. Där samlades allt från akademiker, historielärare, journalister, förlagsfolk och helt vanliga historieintresserade människor under ett och samma tak. Det var trevligt och intensivt och många intressanta möten.

Samtidigt: om jag hade åkt dit utan att redan vara en fullfjädrad historienörd så hade jag nog inte blivit det av att vara där. Det fanns lite för mycket av den där typen av historia som en gång i tiden mötte en i skolböckerna: krig, gubbar och politik. Inget ont om vare sig krig, gubbar eller politik men det blir en alldeles särskilt sorts historia om man hela tiden har dem i förgrunden. Om De svenska historiedagarna ger någon slags fingervisning om hur ”allmän historia” ser ut i Sverige idag så är ”allmän historia” något ganska smalt. Jag funderar på vad det säger att jag hela tiden på sidan av diskuterade kvinnors villkor med andra kvinnor,  som en slags undergroundrörelse som aldrig syntes på de stora scenerna. Eller som att kvinnors, barns och vanligt folks historia fortfarande tycks fungera som en tilläggshistoria av den sort som får utrymme först när den ”riktiga” (gubbarna, krigen, politiken) historien är avklarad. Jag vet inte om någon skulle vara beredd att beskriva sin egen samtid på det viset. Att det är Fredrik Reinfeldt som verkligen säger något om hur det är att vara människa 2012 eller som förklarar varför världen ser ut som den gör och hur de processer som förändrar den en gång kommit till. Att det som händer hos vanliga familjer, på vanliga arbetsplatser, i flickrum,  på gator, krogar, bibliotek och fotbollsmatcher är ett slags tillägg till hur livet gestaltar sig för en nyskild statsminister. Eller är det så framtidens historieskildringar kommer visa vår tid?

Hursomhelst så fick jag segla galeas. Det var fantastiskt!

Rättshistoria x 2

Publicerat av under Flottan under stormaktstiden, Historia i allmänhet, Ur arkivet

Bland allt annat jag känner mig som så är jag ju också en slags rättshistoriker. Jag blev påmind om det när jag av en slump upptäckte den fantastiska BBC serien Garrows’ law där Andrew Buchan gestaltar pionjären William Garrow som var den som införde försvaret i brittiska domstolar någon gång på 1700-talet. Alla fall som behandlas i serien är autentiska fall hämtade ur arkiven från Old Bailey. Det ska vara BBC som kommer på idén att göra en serie av gammalt arkivmaterial! Arkivet ligger dessutom ute digitalt på nätet och med sitt tidsspann 1674-1913 är det förstås en rättshistorikers våta dröm. Den som inte går igång på gigantiska volymer med ändlösa rättegångar kan ju nöja sig med TV-serien istället.

 

Samtidigt som jag följt William Garrow i 1700-talets London så läser jag själv källmaterial igen. Häromdagen dök det upp ett sådant där fall som vid första anblicken inte ser så särskilt kul ut men som efter hand utvecklar sig ett helt drama. Det börjar helt anspråkslöst med att amiral Petter Rosenholm år 1692 anklagas för att ha använt flottans material, manskap och fartyg till egna, privata projekt. Amiralen försvarar sig väl. Han har tillstånd från kollegiet, säger han. Han har skrivit upp vad han har lånat.  Jag är övertygad om att rätten ska fria honom från alla misstankar och lägga ned fallet. Men då hettar det till. In på scenen kliver amiralitetsfiskalen, som jag tror är Erik Stiernborg, och går till storms mot Rosenholms fifflande med amiralitetets medel. Stiernborg är fullständigt skoningslös. ”Som amiralen väl vet”, säger han spydigt och drar fram lagtexter, vittnen och fakta inför allt bistrare rättsledamöter som andra drar fram ess ur rockärmen. Rosenholms förklaringar och ursäkter smulas sönder en efter en, fallet blir allt mer komplicerat och involverar allt fler personer och slutar med att Rosenholm döms till böter på 6 månadslöner. Det är nästan lika underhållande som Garrow’s law.

Jag undrar vem denna Erik Stiernborg egentligen var som vågade grilla amiralen i rätten på det sättet, men lyckas inte lista ut mer än att hans pappa var nyadlad officer i flottan (Olof Eriksson Borg) och att han dog ung redan 1700 bara ett år efter att han gift sig. Födelsedatumet är oklart och ättartavlans förslag 1677 verkar mest vara en vild gissning. Den som vet mer får gärna höra av sig.