En spökhistoria till jul

Publicerat december 18, 2012 av annasara under Flottan under stormaktstiden, Ur arkivet

Ja, nu tar bloggen juluppehåll. Med en packe omsorgsfullt utvalda skönlitterära böcker styr jag kosan söderut för att vara ledig. Men innan dess vill jag bjuda på en spökhistoria ur amiralitetsrättens protokoll anno 1692!

Den 17 december inkallades båtsmannen Bengt Bös för att ha slagit sönder en av flottans värjor. Han erkände att han hade slagit sönder värjan och gav sedan följande förklaring:

”Uppå det gamla varvet, där han har sin vaktpost, går var natt en gast och när han för några nätter sedan stod på sin post, hörde han ett rop från en gammal bod, av dessa orden: ‘Var är mitt lås!’ Han sprang dit och slog värjan mot bodväggen, då den gick sönder. En vintervaktbåtsman Nils Jonsson Ljungberg, lär med honom kunna besanna att om nätterna hörs uppå gamla varvet ett rop.

Rätten kallade in den andra båtsmannen som berättade att han en natt då han stod på sin post, hörde ett rop ur bergskrevan på det gamla varvet, som bestod av dessa ord: ‘Var är låset för boden’. Han svarade att han ej hade något lås, då [rösten] åter ropade till honom ‘du skall ej hava någon nöd, utan de andra skola det betala.’ Dessutom berättade Ljungberg att hans andra kamrater hade sagt att de om nätterna ibland sett ett spöke i kvinnfolksgestalt.” [Min modernisering]

Vad rätten ansåg om historien förtäljer inte protokollen. De dömde båtsmannen till att betala värjan utan ett ord om spöket. God spökjul hursomhelst!

Litteratur får tiden att upphöra

Publicerat december 6, 2012 av annasara under Historia i allmänhet, Om andra böcker

”Litteratur får tiden att upphöra.”

Det var dagens citat från radion i morse. Och det är ju sant. Jag läser Shakespeare, Virginia Woolf eller Henrik Ibsen som vore de samtida med mig. Som om det var just min värld de beskrev och rörde sig i. Aldrig att jag funderar på vad i Shakespeares pjäser som är uttryck för det tidiga 1600-talet. Jag funderar på sådant som kärlek, hat, sorg, glädje, vänskap och makthunger. Att Virginia Woolf föddes ganska exakt hundra år före mig är något jag glömmer när Orlando kör sin sportbil ut mot sitt stora, hotade fädernesgods och Noras kamp mot instängdheten och förtrycket är inte bundet till någon särskild tid och plats, även om ”Ett dockhem” i sig var ett inlägg i en pågående samhällsdebatt.

Men vad jag sysslar med som historiker är tvärtom. Historikern får tiden att bli till. Att skapa avstånd, det är liksom poängen med historikerns arbete. Att särskilja fenomen från varandra, blottlägga förändringar och knyta vissa sorts tankar till både tid och plats. Det är en balansgång. När är ett uttalande verkligen ett uttryck för en tid och en plats och när är det bara en spegling av mig själv som människa?

Jag tänker att man måste vara försiktig så att man inte blandar ihop de båda. En historiker som läser källmaterial som litteratur blir förstås anakronistisk. Men vad händer med någon som läser litteratur som en historiker?

Snöfluff och osteologer

Publicerat december 4, 2012 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Flottan under stormaktstiden

Och det blev december! Snön har kommit, fluffmjuk och bländvit med gnistrande minusgrader. Det är pyntat på Skrubben

(här skulle det varit en bild, men tänk glitter, stjärneljus och O Helga natt och ersätt det med med billigt pynt från Clas Ohlsson, en tvivelaktig gran och en oortodox julkalender och du har Skrubben by advent)

och så är jag hemma från två veckors flängande. Konferensen i Kalmar var en på många vis spännande inblick i en främmande värld av arkeologer, osteologer och andra människor som sysslar med materiella ting. Min egen fascination för föremål bleknade i jämförelse med den passion för kanoner, benrester och vrakdelar som blottlades i diskussioner och frågestunder. Någon enstaka gång ville jag ställa mig upp och skrika: ”men människorna! människorna!”, men på det hela taget blev jag mest inspirerad. Framför allt kan jag inte låta bli att fundera på vad mycket intressanta saker man skulle komma fram till om man samarbetade mer över ämnesgränserna. Tillsammans kunde vi sätta ihop en mer enhetlig bild av det förflutna där både ting och tankar länkades ihop istället för att som nu sväva omkring i två separata sfärer.

Och så var det avhandlingsskrivandet. Travar av sjöhistorisk litteratur är nu staplade på skrivbordet och jag skruvar mig sakta in mot avhandlingens kärna: hur får man människor att göra saker som de faktiskt inte vill göra. Vägen dit är kantad med spektakulära fynd ur mitt källmaterial. Nästan som en adventskalender.