Jag fick en rolig förfrågan i höstas. Det var redaktören för Karolinska förbundets årsbok som hade läst min gamla magisteruppsats ”Att fäkta som en ärlig man” och undrade om jag inte kunde tänka mig att publicera den. Alltså, jag tycker verkligen om att få förfrågningar. Det får mig att känna mig intelligent (nästan briljant faktiskt), behövd och önskad. Så jag tackade naturligtvis ja. Bara jag fick göra några smärre ändringar. Det skulle gå fort tänkte jag. Min magisteruppsats var storartad, hur svårt kunde det vara att bara putsa till den lite?

Note to self: nästa gång du minns något som storartat, var snäll och läs igenom det innan du tackar ja till att publicera det någonstans.

Finputsningen har förvandlats till storsläggan. Bort med de pinsamma, taffliga teoriresonemangen, bort med den patetiska bakgrundbeskrivningen, väck med den löjligt banala forskningsöversikten. Rodnaden stiger på mina kinder när jag inser att Karolinska Förbundets redaktör faktiskt läst det här!

Men det finns förstås fördelar med att tvingas konfrontera en nästan fyra år gammal text. Man upptäcker att man trots allt har lärt sig någonting sedan dess. Och jag tycker dessutom om den här uppsatsen. Den var min port in i 1600-talet.  Den var mitt första möte med handskrivet 1600-tals material. Den föranledde mitt första besök på ett arkiv. Den gav en första glimt av stormaktstidens flotta. Och alltsammans var liksom kärlek vid första ögonkastet. De kommissiorialrättsprotokoll från 1676 som uppsatsen byggde på (jag vet att kommissorialrättsprotokoll kan vara världens tråkigaste ord, men försök bortse från det) är fortfarande mitt favoritmaterial. Det är lite som att komma hem. Så det är med ganska kärleksfull hand jag nu tar ihjäl mina gamla studentresonemang om ditten och datten, målar om dekoren, slår på de nyupphängda strålkastarna och säger: årets comeback är amiral Johan Bär! Ännu en gång i det akademiska rampljuset! Välkommen upp på scen!