På Natural history museum

När jag var liten, en sådär 7-8 år, var jag absolut besatt i djur. Jag tror att det är en ganska vanlig barnsjukdom. Jag läste allt jag kom över och kunde massor. Vilket djur som sprang snabbast, hoppade högst, dök djupast, hade längst horn, blev äldst, var minst, störst och farligast. Det händer fortfarande att det kan dyka upp någon märklig faktakunskap i mitt huvud från den tiden, men annars är det en värld som jag sällan gör återbesök till. I söndags var jag dock där i flera timmar. Jag var på Natural history museum.

Natural history museum är på sätt och vis som en kvarglömd rest av 1800-talet. Den tid när man var så intensivt upptagen med att samla, stoppa upp, ställa ut och beskriva den planet vi bor på. Jag gick omkring som en 1800-tals publik, storögt betraktandes elefanter, uttrar, kolibrier, dinosaurier, oxar och den enorma modellen av en blåval (världens största djur – någonsin!). Och det var som att vara åtta år igen, hänförd och fascinerad över alla de märkliga, underliga skapelser som bebor jorden. Jag upptäckte att jag har samma favoriter nu som då. Mina favoritdjur är: djuphavsfiskar, narvalar, kaskeloter, albatrosser, kolibrier, ormar och insekter som bygger samhällen. Jag har också en speciell och mycket vördnadsfull relation till spindlar.

Sedan blev jag stående länge framför den här märkliga fågeln:

En dront. Och jag tänkte på att någon av alla mina 1600-tals officerare kanske någon gång såg en sådan. Innan de dog ut och försvann för gott från den här planeten. Och så tänkte jag på Harriet Löwenhjelms dikt ”Jakt på fågel”. Den går såhär:

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s