Vad är egentligen historia?

Ganska ofta stöter jag på uppfattningen hos människor att historia bara handlar om kungar, krig och årtal och därför är helt meningslöst, eller i varje fall väldigt, väldigt tråkigt. ”Nej men”, brukar jag svara med iver,”det där var ju länge sedan. Nuförtiden sysslar forskarna med helt andra saker!” Och så räknar jag upp, för den stackars lyssnande människan som inte alls bett om en sådan genomgång, allt vad historiker nuförtiden sysslar med.

Men det händer att jag också stöter på rakt motsatt uppfattning. Att historia är ett ämne som ska vigas åt kungarnas och elitens göranden och låtanden. Att det där andra – de vanliga människornas historia som historiker i akademien sysslat med i ett halvt sekel – egentligen är ett slags obetydligt sidospår. En slags förvirrad vänstervridning av den annars så neutrala och ordentliga historien om kungar, krig och årtal. Argumenten brukar bottna i idéen att det är elitens människor som haft makt och inflytande att verkligen påverka historiens gång. Att det är deras beslut som i det stora hela betytt någonting, i kontrast till den lilla, betydelselösa människan som i all tysthet plogat sin åker och böjt sin nacke i kyrkan utan att dessa ansträngningar rört upp så mycket som ett dammkorn på historiens vindlande väg.

Dessa argument berör två viktiga kärnfrågor i all historisk forskning. Den första frågan lyder: varför håller vi överhuvudtaget på med historia? Vems är den egentligen? Vad bör den innehålla? Och vad ska vi använda den till? (Ja, det där var fyra frågor och inte en, jag vet, men de hör ihop). Är historia en berättelse om nationalstatens födelse, dess krig och dess politik? Är historia en berättelse om framsteg och framgång? Om utveckling och upptäckter? Är det en berättelse om Människan, vad hon har varit, vad hon är (och vad hon kanske kommer att bli)? Är det en berättelse om tankar och idéer eller är det en berättelse om ting? Är det rentav – så som somliga hävdar – en berättelse om berättelser?

Som historiker är jag mest lockad av att det är en berättelse om människan och hennes sysselsättningar. Kungar är intressanta ur det perspektivet att de är människor med människors tankar, idéer, erfarenheter och begränsningar. De är också intressanta eftersom de i regel utövat makt och därför på vissa sätt format andra människors erfarenheter, möjligheter och villkor. Men är de intressanta för att de är kungar? Nej, det tycker jag inte. Inte på det där infernaliskt detaljerade viset som det så ofta blir. Jag är ungefär lika intresserad av vad Karl XI brukade äta till frukost som jag är av vad båtsman Per Andersson från Möre åt.

Och därmed tangerar vi den andra frågan: är det bara kungar och eliten som har gjort avtryck i historien? Och vems historia är det i så fall som det ska göras avtryck i? För somliga är svaret enkelt. Det är maktens historia som ska behandlas. Och det är kungarna som utövar makten. Ergo: historia ska handla om kungarna. I den mån vanligt folk får finnas med är det som dekor åt kungarnas storartade maktutövning. Nå, den kritiska historikern måste vid ett sådant påstående vässa sin penna. För vad kan egentligen en människa göra, hur mycket kan hon påverka, hur mycket kan hon forma innan den egna tidens ramar och begränsningar sätter stopp? Det har under de senaste decennierna kommit en hel drös med avhandlingar, böcker och artiklar som visar att den där maktutövningen är nog så komplicerad. Den är för det första inte enkelriktad. Det finns ingen som ensidigt besitter makt och som liksom pressar den över huvudet på andra, som en illasittande kostym. För det andra står maktutövningen aldrig oemotsagd. Den kan accepteras och gillas – och då finns det motiv till acceptansen eller den kan utsättas för ständig förhandling, förhalning och konkurrens. Ibland möts den av tyst men ihärdigt motstånd och ibland av öppen revolt. Den vanliga människan utgjorde i allt detta  inte alls en slags kuliss till den stora makthavarens tankar och beslut. Hon var en del av dem och ibland också ursprunget till dem.

Ingen makthavare kan heller svära sig fri från sin egen tid. En makthavare är lika bunden till sin tids materiella förutsättningar,  strukturer, kunskapsproduktion och mentalitet som alla andra. Inte ens den enväldiga Karl XII kunde plocka upp en mobiltelefon och ringa hem till rådet när han undrade vad som egentligen hände hemma i Sverige. Lika lite kunde han handla i strid med de tankar, normer och värderingar som på samma gång utgjorde tidens murar och galler och dess möjligheter och inspiration. Var människa är hopplöst beroende av sitt sammanhang – om så bara för att man behöver något att ta spjärn emot när man drömmer om att en dag kasta allt över ända.

Lika sant är det förstås att var människa samtidigt inte är fjättrad till händer och fötter av detta sammanhang. Människan är ingen marionett som styrs av historiens nyckfulla trådar. Hon har makt att både tänka, tala och handla och därför makt att förändra.  Ganska ofta uppför hon sig helt oförutsägbart. I sitt eget liv är hon alltid en aktör, alltid en självständig kraft att räkna med. Och detta är hon oavsett om hon är drottning i en gyllne vagn eller egendomslöst fattighjon vid vägens kant. Jag tycker genuint illa om aktörsinriktade historiker som bara förärar aktörsskap åt somliga grupper medan andra förpassas till en namnlös, förvirrad och lättmanipulerad pöbel.

Men den springande punkten är ändå vem är det som avgör vad som egentligen betyder något? Ta tillexempel tågen över Stora och Lilla Bält. (Karl X:s tåg över isen 1658 för den som glömt eller sov under historielektionerna.) Det är svårt att slå fast vad de egentligen betydde i det pågående kriget med Danmark.  Ändå har dessa tåg  fått närmast monumentala proportioner i historieläroböckerna. De och andra krigarbragder framträder som blixtar i ett annars dunkelt 1600 och böjs till skinande länkar i den kedja som blir vår motsvarighet till Ariadnes gyllne tråd genom det förflutnas obegripliga labyrinter. Men rent krasst politiskt betydde dessa tåg rätt lite. En fördelaktig fred med Danmark hade man antagligen uppnått ändå. Och även om man inte hade det kan man svårligen föreställa sig att det skulle fått någon nämnvärd betydelse för hur tillvaron gestaltat sig efteråt i det stora hela. Som förklaringsmodell till världen 2011 är tågen värdelösa. Däremot säger de naturligtvis något om den tid där de utspelade sig vilket i sin tur kan säga något om världen av idag. Men säger den i så fall knappast mer än, till exempel vad  volontären Johan Wass käbbel med konstapel Palmqvist på Skeppsholmen i Stockholm 1685 gör? Jag tror inte det.  Med andra ord: länkarna är rostiga. Ariadnes tråd leder i själva verket  bara djupare in i labyrinten.

Den som på detta lättvindiga sätt förringar konungarnas stordåd anklagas ganska snabbt för att vara antingen för politiskt influerad (till vänster naturligtvis) eller vara alltför influerad av sin emancipatoriska, demokratiska samtid. Det kan heta att man tittar på historien genom önskeglasögon eller, än värre, har en anakronistisk historiesyn där man tillskriver äldre tider den egna tidens tankesätt och värderingar. Ja, naturligtvis är man influerad av sin samtid! Något annat vore ju omöjligt. Och naturligtvis kommer samtiden alltid ställa frågor till historien om sådana saker som är samtidens fokus. Ofta kontrasteras dock dessa anklagelser mot en slags Riktig historieskrivning som behandlar Den Egentliga och Verkliga historien som är kungarnas och krigens. Men även den historieskrivningen är en slags anakronism. Den kommer från de tidiga historikerna under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Det är från dem vi fått synen att det är kungarna, krigen och politiken som räknas. Att de tyckte så var inte alls konstigt. För dem var det självklart att historia skulle handla om den egna nationens historia eftersom de levde i en tid då nationalstaten, i den mening som vi känner den, föddes, stabiliserade sig och så småningom kraschade rakt in i två världskrig. Inte konstigt att de tyckte att nationalstaten var viktigt! Inte konstigt att de gärna ville se historia som nationalstatens historia eller att de önskade att historien skulle vara en enda lång räcka sammanhängande händelser (tillbaka till forntiden helst) som kunde förklara och legitimera den egna nationalstatens varande. I dessa tidiga historikers skrifter blev alla nationalister och patrioter. Från vikingarna till Gustaf Vasa. För oss som lever i en annan tid är det kanske berättigat att ställa andra slags frågor.

Den politiska historien är förvisso en viktig del av ämnet och vetenskapen historia. Men den är en del, inte helheten. Helheten måste vara både bredare och djupare än så. Helheten måste täcka in alla aspekter av mänskligt liv var på klotet det än har uppehållit sig, vilket kön det än har haft och var på samhällsstegen det än har befunnit sig. Det är förstås en grannlaga uppgift för en vetenskap att ta sig an, men alla försök att förminska uppgiften vore ett misslyckande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s