Ibland drabbas jag av hemlängtan. En känsla som är som ett spjut. Det är ofta speciella situationer jag längtar efter. En sen eftermiddag på kontoret med en kopp kaffe och smattrandet från Beas tangenter bakom min rygg. Att plötsligt stöta ihop med en vän på gatan bara för att säga: hej, hur mår du? Och ”vi ses någon dag.” Att vara ibland människor där jag inte behöver göra ett första intryck, sådana som jag vet känner mig och uppskattar mig även när jag säger något helt ovettigt eller är trött, tyst och irriterad. Det kostar på att alltid hålla på och putsa fasaden när man ska någonstans. Mitt bästa botemedel mot hemlängtan är att läsa DN eller SVD då de fadda, stupida och innehållslösa politiska turerna får mig att tappa all lust att någonsin återvända till svensk mark. Och hjälper inte det finns ju alltid kommentatorsfälten.

Det värsta, det som verkligen ger hemlängtan bränsle, är när det händer saker där hemma. Att folk byter kontor eller – än värre – får barn medan man är utomlands väcker nästan en orimlig hemlängtan i mig. Jag måste säga åt mig själv på skarpen. Hallå! Du har faktiskt inte lämnat Umeå för gott. Det är en begränsad, fånigt kort tid du ska vara här. Och så går jag ut på Londons gator. Tar ett djupt andetag. Det doftar höst och multnande löv och överallt omsluts jag av storstadens brusande liv.

Inte som Umeå