Ibland frågar folk varför akademiska historiker alltid är så arga på författare som Herman Lindqvist eller Christopher O’Regan. De skriver ju så bra. Så spännande och intressant. De får verkligen historia att kännas levande. Är de akademiska historikerna månne avundsjuka på att så många läser deras böcker? Eller är det den beryktade akademiska snobbismen? Den som säger att om man inte är doktor/docent/professor/stormogul eller Academicus allvetus så borde man inte få ge ut några böcker alls!
Nej. Det är ren och skär frustration! Jag ska förklara varför med hjälp av ett litet exempel: Christopher O’Regans I stormens öga om hur den stackars missförstådda kungen Gustaf IV Adolf avsätts i en statskupp, iscensatt av ett gäng konspirerande officerare och adelsmän. Exemplet är inte menat att starta en hätsk kampanj mot O’Regan. Det vore orättvist när han, till skillnad från till exempel Herman Lindqvist, faktiskt bemödar sig om att åtminstone uppsöka arkiven. Boken bygger alltså till vissa delar på förstahandskällor. En del av dessa råkar jag ha läst.
Statskuppen den 13 mars 1809 är en fantastiskt spännande händelse, i synnerhet eftersom det finns en störtflod av ögonvittnesskildringar till allt som ägde rum den dagen och allt som föregått månaderna innan. Under första hälften av 1800-talet blev det nämligen på modet att utge sina memoarer och dagböcker i tryck. Alla ville publicera sitt hjärtas uppbyggliga mening och de gamla revolutionsmännen från 1809 kunde förstås inte vara sämre. De skrev ned sina färgstarka och äventyrliga minnen så det stod härliga till. Deras berättelser är stoff till åtskilliga romaner: det är nattliga äventyr, hemliga möten, hissnande förklädningsepisoder och ångestframkallande ”nästan – avslöjade” – ögonblick. För en historiker är de emellertid djupt problematiska. Och detta av två enkla skäl.
Det första skälet är att många av dessa berättelser helt enkelt inte skrevs ner när själva händelserna ägde rum, utan först många år senare. Försök själv minnas vad du gjorde förra veckan. Vad åt du? Vad hade du på dig? Vilka människor träffade du? Vad sa de? I vilken ordning ägde allt detta rum? Hopplöst. Det finns faktiskt inte en chans att komma ihåg, i detalj, en serie händelser som inträffade för två, tre eller – som i vissa fall – tjugo år sedan. Men inte nog med att man glömmer. Man lägger till. Man förvanskar. Man stuvar om. Detta gör man vanligtvis helt omedvetet. Man putsar helt enkelt minnet så att det ska stämma bättre överens med sådant man sedan upplevt, eller med den sortens människa man senare blivit eller med vad andra sagt borde ha hänt.
Det andra problemet är att man dessutom kan ha anledning att medvetet putsa minnet. Och det har samtliga av dessa revolutionsmakare. Alla vill de framhäva sig själva och sin betydelse för fosterlandets räddning. Alla vill de framhålla de övrigas mycket ringa insats. Alla har de anledning att klaga på någon, berömma en annan och lägga vissa ord i munnen på en tredje för att vinna fördelar i den pågående offentliga debatten. Om man jämför alla dessa ögonvittnesskildringar med varandra finns det inte en enda som till punkt och pricka överensstämmer med någon annan. Ibland är skillnaderna ganska grova. Det är olika datum, olika klockslag, olika människor som påståtts närvara på vissa möten och fullständigt olika redogörelser för ordväxlingar, dispyter och hur besluten fattats. Några av dem – kanske rentav alla – måste ljuga eller åtminstone ha mycket fel. En riktig historiker försöker naturligtvis att ta reda på vilka som ljuger och börjar ett omsorgsfullt detektivarbete. Finns det ingen solklar lösning är den riktiga historikern skyldig att redovisa att källorna på vissa punkter faktiskt inte stämmer överens. Det kan ha gått till på det här sättet men det kan också ha gått till på ett helt annat sätt och vi vet inte.
Men vad gör en författare som O’Regan? Jo, han klipper och klistrar hej vilt mellan de olika motstridiga berättelserna utan att låtsas om ett enda dugg att de är motstridiga. Han plockar russinen ur kakan, lyfter fram de allra smaskigaste godbitarna (där man verkligen kan misstänka att folk ljuger) och redovisar dessa som om det vore sant. Som i följande episod när kungen tillfångatagits och blir (enligt O’Regan) förolämpad av de vakthavande officerarna där han sitter på en stol:
”En av de allra oförskämdaste var Jacob Cederström som hoppade runt på sitt träben och kastade ur sig förolämpningar mot kungen. Möjligen blev han försagd när Gustaf Adolf i vänlig ton bad honom att sitta eftersom det måste vara tröttande att stå så länge.”
Denna episod andas både närvaro, berättarglädje och kunskaper. Det finns egentligen bara ett problem med den: Jacob Cederström var sannolikt aldrig där. Påståendet att han skulle ha hävt ur sig grova förolämpningar kommer från Magnus Jacob Crusenstolpes roman Morianen som utgavs under 1840-talet. Cederström och Crusenstolpe ska ett par år dessförinnan råkat i ett häftigt gräl med varandra då Crusenstolpe – som fram till dess haft uppfattningen att Jacob Cederström var en revolutionshjälte (även det kan man ju ha synpunkter på)- systematiskt istället började förtala honom. Jacobs oförskämdhet bekräftas inte någon annanstans och Jacob Cederström lär själv ha sagt ( i ett annat sammanhang) att han aldrig var hos kungen efter statskuppen. Andra påstår att han var där men inte sa något och ytterligare andra hävdar att hans bror var där, men inte han själv. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte finns någon hejd på hur förvirrad en så enkel sak som vilka personer som befann sig i ett visst rum under ett visst klockslag en viss dag faktiskt kan bli.
Nu är väl detta en petitess kan man tycka men det signalerar ett förhållningssätt. En riktigt historiker låter sig faktiskt inte nöja med skrönor och påhitt. En riktig historiker vill veta vad som verkligen hände och faller inte pladask för första bästa färgstarka rövarhistoria. En riktig historiker granskar sina uppgifter, om inte annat av hänsyn till de döda och försvarslösa människor man försöker berätta om. Och så länge man inte besitter en sådan yrkesheder (för det är vad det faktiskt är) tycker jag heller inte att man förtjänar epitetet historiker. Då är man historieberättare. Eller underhållare. Eller något annat. Alldeles oavsett hur intressant och spännande man sedan skriver.
annasarahammar.com 
Hej Anna Sara!
Jag har med stigande intresse tagit del av det du har tyckt och skrivit om mitt arbete och mitt sätt att arbeta. Jag ska inte ödsla varken din eller min tid med att kommentera de självklarheter rörande källkritik som du så vidlyftigt behandlar här i din ihopsnickrade text. Inte heller ska jag ägna mig åt att bemöta ogrundade och insinuanta och nedsättande påståenden om att jag till skillnad från Herman Lindqvist åtminstone har uppsökt arkiven, eller din definition av en ”riktig historiker”. Du är inte den förste av din sort som riktar en lans mot mig, och jag brukar hålla mig för god att bry mig om sådana simpla påhopp, som jag förmodar mer sällan har med ämnet i sig att göra än vad även du misstänker, nämligen en bakomliggande … frustration.
Men när någon så ogenerat försöker att klä heder och ära av mig, och dessutom försöker att gömma sig bakom sina akademiska pappersmurar, kan jag inte annat än att besvara det. Jag ber dig att än en gång läsa det exempel du anför som ett bevis för hur jag ”klipper och klistrar hej vilt mellan de olika motstridiga berättelserna utan att låtsas om ett enda dugg att de är motstridiga”; hur jag ”plockar russinen ur kakan, lyfter fram de allra smaskigaste godbitarna (där man verkligen kan misstänka att folk ljuger) och redovisar dessa som om det vore sant. Som i följande episod när kungen tillfångatagits och blir (enligt O’Regan) förolämpad av de vakthavande officerarna där han sitter på en stol:
”En av de allra oförskämdaste var Jacob Cederström som hoppade runt på sitt träben och kastade ur sig förolämpningar mot kungen. Möjligen blev han försagd när Gustaf Adolf i vänlig ton bad honom att sitta eftersom det måste vara tröttande att stå så länge.” (O`Regan, Christopher: I Stormens öga. Gustaf IV Adolfs regeringstid och revolten 1809, Stockholm 2009, s. 165)
Härpå anför du att Jacob Cederström sannolikt aldrig var där. Jag förmodar att du har studerat Sten Carlssons verk om händelserna 1809 (Gustaf IV Adolfs fall. Krisen i riksstyrelsen, konspirationerna och statsvälvningen (1807-1809), Lund 1944) där han ifrågasätter (s. 159) om Cederström verkligen varit närvarande i de kungliga rummen. Han redovisar de källor som han har funnit och som berör ämnet, men har råkat förbise den viktigaste, nedtecknad endast dagar efter händelsen av en person som var närvarande på Kungliga slottet den 13 mars 1809. Jag ber att få citera överceremonimästaren Leonhard von Hausswolffs brev till greve Nils Posse den 16 mars 1809:
”En mängd officerare voro på konungens sida och i rummen samlade, och bevakningen blev efter denna scen [arresteringen], som man önskat kunna undvikas, starkare. Därvid lärer litet glömska hos vederbörande varit, att de med syrtuter och just ej rätt klädda infunnit sig å hans rum och kring hans person, samt att tvenne mindre behagliga personer, herr Schultz och herr Claesson, exadelsmän, som i Norrköping avsade sig adelskap, även voro där, och baron Jacob Cederström, som i detta krig förlorat ena benet, var där även. […] Cederström har Hans Maj:t varit nådig emot och befallt honom sätta sig, efter det ej kunde annat än fatiguera honom att så länge stå.” (För hundra år sen. Skildringar och bref från revolutionsåren 1809-1810, 1 utgifna af Sam Clason och Carl af Petersens, Stockholm 1909, s. 57)
Ett annat ögonvittne, hovkanslern Georg Bogislaus Zibet berättar om hur illa de närvarande uppförde sig mot Gustaf IV Adolf; han gör jämförelsen mellan vita rummet där den svenske kungen satt fängslad och Tempeltornet där den franska kungen och drottningen satt inspärrade under ständiga förödmjukelser innan de slutligen avrättades 1793:
”Hovkanslern [Zibet] begav sig dit [till vita rummet], fann rummet i mycken oordning, drottningens toilette mitt på golvet och konungen sittande avbleknad och matt i en länstol med hatten på huvudet o.s.v. Bredvid dess stol stod Borgenstjerna, och rummet var uppfyllt till det mesta av Zibet okända, så militärer som civila personer, som promenerade av och an, sluskigt klädda i syrtuter, och kastade sig vårdslöst i stolarna. […] Innan Zibet tog avträde, berättade han för hertigen, huru han av en händelse kommit in i det rum där konungen var; att han trodde sig vara i Tempeltornet, så föraktligt uppförde man sig där mot konungen; varpå han berättade vad här ovan blivit anfört.” (Adlersparre, Carl August: 1809 års revolution och dess män. Tidstaflor, 2, Stockholm 1849, s. 146)
Mot den här bakgrunden (d.v.s. att Jacob Cederström var närvarande, och att kungen förolämpades så grovt att det kunde jämföras med vad de kungliga i Frankrike fick utstå, samt med vetskapen – om man nu har den – om den synnerligen aggressiva hållning Cederström intog mot Gustaf Adolf) finner jag ingen anledning att ifrågasätta Crusenstolpes uppgift om Cederströms uppförande mot kungen:
”Greiff och Hjerta betedde sig där [på inre borggården] på ett sätt, som nära nog gränsade till det oanständiga sätt, på vilket baron Jacob Cederström sedermera uppförde sig i galleriet. Bland högre ämbetsmän, som åter avlägsnade sig, var Zibet, vilken fick höra ett och annat av åtskilliga; men hans värdiga uppförande gjorde en stor kontrast mot det pöbelaktiga sätt, som utövades av flere närvarande, varibland baron Jacob Cederström syntes mig såsom mästare.” (Adlersparre, Carl August: 1809 och 1810. Tidstaflor, 1, Stockholm 1850, s. 159)
Att till och med en så driven och ”riktig” historiker som professor Sten Carlsson inte känt till de här uppgifterna, är det kanske tydligaste tecknet på att man hela tiden måste återvända till de äldsta källorna, och inte enbart förlita sig på senare tiders auktoriteter, vilka, vilket här tydligt synes, även har sina brister.
Du skriver att du inte vill ”starta en hätsk kampanj” mot mig, samtidigt som du antyder att ”en riktigt historiker låter sig faktiskt inte nöja med skrönor och påhitt. En riktig historiker vill veta vad som verkligen hände och faller inte pladask för första bästa färgstarka rövarhistoria”. Det är just den här typen av påhopp, utförda av kanske välmenande men mindre kunniga människor, som hetsar andra klart illvilliga och alldeles okunniga människor mot dem som försöker göra sitt jobb så noga som möjligt bara är, må så vara utanför akademiernas höga murar.
Avslutningsvis vill jag tacka för komplimangen att min bok är ”spännande och intressant”. Det blir lätt så eftersom verkligheten ju överträffar dikten.
Med vänliga hälsningar,
Christopher O`Regan
Hej Christopher!
Först av allt vill jag säga att det gläder mig mycket att du tagit dig tid att svara. Tack för det! Du har nu redan bevisat en viss kvalité som mina akademiska kollegor rätt ofta saknar: en vilja till debatt. Åtminstone utanför seminarier och inomvetenskapliga tidskrifter. Det gläder mig också att det verkar vara din historiska hederskänsla (som jag indirekt anklagat dig för att sakna) som jag trampat på. Det gör att det finns en utsikt till att vi (förhoppningsvis) talar om samma sak.
Låt mig först beröra mitt exempel. Jacob Cederströms dotter Henriette skriver såhär till historikern Elof Tegnér den 21 mars 1889: ”Min far var aldrig i samma rum som Konungen. Han var på slottet i ett rum inåt borggården […]”(Jacob Cederströms efterlämnade handlingar, Lunds universitetsarkiv) Ljuger Henriette eller har hon missuppfattat saken? Ja, det kan mycket väl hända. Det är möjligt att det är von Hauswolff som har rätt i det här fallet. Min poäng var emellertid att visa hur även den enklaste sak – som vilka människor som befinner sig i ett rum vid ett visst givet tillfälle – kan kompliceras och ifrågasättas och att jag tycker att man som historiker är skyldig att på något vis redovisa anledningen till de tolkningar man väljer att göra.
Om vi nu för enkelhetens skull bestämmer oss för att Henriette har fel och Hauswolff rätt återstår ändå en annan fråga: var Jacob Cederström så oförskämd som du beskriver honom? Dina exempel bevisar inte detta (jag återkommer strax till dem). Crusenstolpes uppgift dyker upp, som jag tidigare nämnt, i hans egna skrifter efter ett gräl med Cederström. Grälet beskrivs av Henriette i samma brev som ovan och ska ha gått ut på att Cederström vägrade ge Crusenstolpe sina papper från revolutionsåren av två enkla skäl. Det ena skälet var att han bränt upp pappren, det andra att en publicering stred mot den rådande tryckfrihetslagen som stipulerade att det måste gå 50 år mellan en händelse och publicerandet av dokument som rör händelsen. Fortsättningen gick enligt Henriette till så här: ”’Då [sa Cederström] bad han att ändå få mina minnen. Han ville måla ut vad jag gjort i de allra vackraste färger. Han ville göra mig till den styrande och ledande handen. Mig’, fortsatte han skrattande, ’den yngsta bland dem, med endast ett ben och det andra ej ännu läkt, hängande på två kryckor då jag rörde mig.’” Ljuger Henriette även om denna händelse? Det skulle hon mycket väl kunna göra, i syfte att rentvå sin far, men det finns faktiskt en sak som stöder henne; nämligen att det fortfarande bara är Crusenstolpe – som inte ens var närvarande! – som i sina skrifter pekar ut Cederström som oförskämd. Episoden i Morianen går för övrigt såhär (och kungen sitter nu på sin stol, besvärad av illamående): ”Illamåendet tilltog och bröt ut i kräkningar. Löjtnanten baron Jakob Cederström stod mitt framför konungen och betraktade honom med spotskt hånlöje. ’Lös upp min halsduk; den sitter trångt och besvärar mig’, bad den sjuke fursten. ’Det må tusan djävlar göra! utan spy så mycket du vill, din rackare!’ blev svaret.” (Morianen VI, s 128) Man kan förstås välja att tro på Crusenstolpes ord eftersom den ganska väl passar in i en (på förhand) uppgjord dramaturgi. Och detta är också kärnan i min kritik.
Jag menar nämligen att du skrivit din bok efter en tes, inte efter en uppriktig vilja att faktiskt försöka förstå vad det var för händelser, processer, idéer och sammanträffanden som ledde fram till att Gustaf IV blev avsatt den där dagen i mars 1809. Att skriva efter en tes kan man möjligen göra om man är journalist, samhällsdebattör eller skriver med det enda syftet att underhålla sin läsekrets, men inte – enligt min mening – om man vill kalla sig historiker. Möjligen kan man som historiker argumentera för en viss tolkning av ett visst skeende, men då måste man just argumentera för den och leda sina argument i bevis och detta gör inte du. Tesen i detta fall är att Gustaf IV Adolf har blivit orättfärdigt smutskastad och behandlad av eftervärlden. I sak stöder jag dig. Jag håller med om att Gustaf IV felaktigt utmålats som inkompetent, en fjant, en sinnessjuk galning eller vad det nu må vara. Jag håller med dig om att det är segrarna – alltså 1809 års män – som skrivit historien och att de har gjort det efter sina egna syften. Jag tycker också att du lyckas väl med att nyansera Gustaf IV, lyfta fram hans svåra situation och de – stundom omöjliga – val han var tvungen att göra. Gustaf IV har blivit en schablon och du försöker bryta upp den schablonen, visa oss människan bakom. All heder åt detta! Men jag förstår inte varför du nödvändigtvis måste skapa nya schabloner? Om Gustaf IV tidigare beskrivits som inkompetent och galen medan revolutionsmännen varit kloka, handlingskraftiga och hjältemodiga har nu rollerna blivit ombytta. Revolutionsmännen beskrivs genomgående som hetsiga, bittra, obehärskade, obetänksamma och drivna av personligt hat mot konungen (se till exempel beskrivningen av den ”aggressiva” ”bråkmakaren” Henning Wrangel s 101, av Jacob Cederström som uppfylld av ”egenkärlek, ilska, bitterhet och envishet s 120, Adlersparre som ”hetsig, bitter och obehärskad s 124 eller Järta som i ungdomen varit ”häftig och obehärskad” s 121 ). När det gäller dessa alla dessa beskrivningar är det andras åsikter du återger. Människor som var ordentligt insyltade i händelserna 1808-1809 och som hade personliga sympatier och antipatier mot de människor de beskriver. Jag vänder mig inte emot att du använder beskrivningarna. Däremot vänder jag mig emot att du lämnar dem oemotsagda. Att deras omdömen får gälla för objektiv sanning och att du heller inte problematiserar dessa på något sätt.
Jag vill gärna tro att det inte finns någon konflikt mellan att skriva levande och intressant och att samtidigt vara respektfull och försiktig. Jag har full förståelse för att det i en populärvetenskaplig text inte finns utrymme för oändliga problematiserande haranger och att bokförlagens redaktörer snabbt skäller på den som försöker. Jag har också förståelse för att syftet med populärvetenskaplig historia inte är detsamma som i forskning och jag tycker till och med att det är rätt så. Men jag förstår däremot inte varför detta måste leda till förenklingar intill det felaktiga. Får man tro din bok måste slutsatsen nämligen bli att Gustaf IV Adolf störtades eftersom det fanns en stor samling bittra, hatiska, obetänksamma och dåraktiga människor (företrädesvis aristokrater) som bara väntade på att få kasta sig över sin kung och antingen mörda honom eller vräka honom ned från tronen. Men revolutionärerna var ju, som du själv också påpekar, inte en enhetlig massa och de ville inte heller riktigt samma sak. De som till sist verkligen kom att avsätta kungen – och som kopplade greppet om makten efteråt – var i grund och botten rojalister. Men Jacob Cederström och hans krets var inga rojalister. De ville kasta omkull hela samhällssystemet, riva ned ståndssamhället och avskaffa (sina egna) adelsprivilegier. För några var detta möjligen ungdomlig entusiasm, idealism och oförstånd. Men för andra – som Jacob Cederström – var det en övertygelse han skulle behålla hela livet. Man kan förstås ha sina synpunkter på dessa åsikter (som historiker ska man nog emellertid tiga still) och på deras analys av läget, men de som beskrivit Cederström och hans bröder som fanatiska kungahatare, hetsiga och obehärskade råa sällar är samma människor som slöt sig i kretsen kring Adlersparre och vars politiska syften var helt annorlunda än Cederströms. Detta kanske man ska ha i bakhuvudet innan man väljer att förlita sig på deras omdömen.
I citaten i ditt svar visar du dessutom ganska väl vad jag menar med att klippa och klistra. Först använder du en källa (Hauswolff) för att bevisa att Jacob Cederström var där och sedan en annan källa (Zibet vars ord återges av von Ehrenheim) för att bevisa att folk betedde sig illa mot kungen. Men dessa två källor – som du bägge använder som betrodda auktoriteter – motsäger ju varandra på en annan punkt: nämligen hur stämningen inne hos kungen var. Antingen kännetecknades den av ”litet glömska” eller så var den som i Tempeltornet. Då frågar jag: är dessa källor lika trovärdiga? Kan man verkligen välja att lita på uppgifter från den ena av dem men inte på hans tolkning av situationen? I ditt svar skriver du att jag snickrar ihop självklarheter rörande källkritiken i mitt inlägg. Jag tvivlar inte på att du har full koll på de källkritiska verktygen. Däremot saknar jag dem i din bok av de skäl som jag nämnt ovan.
Slutligen finns det en historiesyn i din bok som jag finner djupt problematisk. Synen på kungen som alltigenom god och rättfärdig och aristokratin som monarkins främsta fiende är en gammal bild, varför man ibland blir lite osäker på om det är O’Regans åsikter som styr boken eller om det månne är kungens? Eller om deras åsikter möjligen är ett och samma? Övriga människor behandlas i din bok med förstrött ointresse. Folket tycks vara en massa som antingen står och kärleksfullt begapar sin kung (s 11 f) eller som uppviglas av radikala patrioter. (s 35) Adlersparres soldater är ”glada och okunniga” (s 145) utan något begrepp om vad det är för spektakel de övertalas att delta i. Alla som överhuvudtaget gör någonting utanför hovets snäva gräns är förledda av något eller någon. Oroligheter och turbulens uppstår i direkt följd av en svag kungamakt medan en stark kungamakt automatiskt borgar för ett tryggt och välmående samhälle. Aktörsperspektiv må väl vara i sin ordning i en biografi men det är uppenbart att aktörskapet bara tillskrivs vissa samhällsklasser. Jag inser att vi här antagligen inte delar samma uppfattning om vad det är som driver historien framåt och jag vill egentligen inte övertyga dig till min åsikt. Men en fråga är väl åtminstone berättigat att ställa sig om man vill vara historiker: om ambitionen är att berätta om verkligheten, vems verklighet talar vi om?
Och till sist: vad du menar med ”akademiska pappersmurar” har jag ingen aning om men det är en kritik som ofta riktas mot akademien. En kritik som jag däremot hade kunnat förstå och som dessutom är fullständigt berättigad är denna: om nu akademiska historiker tycker att populärhistoriker skriver så vedervärdigt dåligt, varför sätter de sig inte ner och skriver populärhistoriska böcker själva? Varför gnäller de bara? Det kan man verkligen fråga sig. Men det hade jag tänkt skulle bli ett annat blogginlägg.
Med vänliga hälsningar
AnnaSara Hammar