Förra veckan släpptes nyheten att man tror att man hittat Mars eller Makalös – det stora krigsfartyget som sjönk utanför Ölands norra udde under ett sjöslag 1564.  Mars var ett jätteskepp (större än Vasa) med 800 mans besättning och vraket tycks ha legat fullständigt orört ända sedan skeppet sjönk. Alltså, ibland borde man ha varit marinarkeolog. Att få dyka på ett sådant vrak! Innan någon har förbarmat sig över oss historiker och uppfunnit en tidsmaskin är vrak på havets botten det närmaste tidsmaskinen vi kommer. De är som små mikrolandskap där tiden stannat. Fruset i ett evigt ”då”, i en händelse som tack vare dessa vrak aldrig upphört äga rum.

Man kan kika på bilder från Mars här:

Min favorit är emellertid fortfarande den lilla holländska 1600-tals flöjten som i media kallats för ”spökskeppet”. Jag gillar henne eftersom hon inte var ett krigsfartyg utan ett handelsskepp. Krigsfartyg som sjunkit under pågående sjöslag speglar ju egentligen inte alls sjöfartens huvudverksamhet. De är snarare ett slags monument över exceptionella händelser. De är undantagen. Symboler för förlorad ära och bittra nederlag. De vittnar om villkoren för aggressiv politik och våldshandlingar. Men handelsskeppen – och deras förlisningar –  vittnar istället om en värld som ständigt pågick: den vardagliga världen och dess villkor. Ibland lika bittra som någonsin krigets, men sällan ihågkomna. En liten sjunken flöjt spinner ju inga svulstiga nationalromantiska drömmar som en Vasa, en Mars, en Kronan. Tack och lov.