Det är mörkt. Ljusnar sent och skymmer tidigt. De få timmarnas ljus känns dessutom lite blekta, disiga, urvattnade. Ändå var det länge sedan vi hade en så bra november med kallt och snö och soliga dagar. Men vad hjälper det. Klockan fyra ser mitt fönster ut såhär:

Jag tänker då på hur det var före elektricitetens tid. Och minns plötsligt Georges de la Tour. Jag tror det var Peter Englund som använde hans bilder för att bättre förstå det mörker som omgav 1600-talets människor. Det är lätt att begripa varför.

En av alla dessa vanitas. Handen på dödskallen, det vill säga: kom ihåg att du ska dö. Men jag är mest fascinerad av ljuset som kvinnan tittar på. Hur mycket märkbarare blev det inte, det fladdrande vaxljusets lilla låga om det var alldeles ensamt i ett stort ogenomträngligt mörker.  Och vilken symbolisk tyngd hade det inte!

Jag kan nästan inte sluta titta på dessa bilder och på de människoansikten som ljuset lyser upp. Deras uttryck. Ofta är det koncenterade på något. Arbete eller spel eller ett barn. Ljuset finns där bara, som villkoret för att vi alls ska se dem. Det är naturligtvis en medveten religiös allegori. Bilden ovan föreställer till exempel en ung Jesus som hjälper pappa Josef i verkstaden. Men man kan också se den som en vardagsscen vilken som helst, från hur världen såg ut mörka kvällar under ett försvunnet 1600-tal.