Snö, slask, is, regn, dimma och mörker. November står för dörren. Det är trevligt att ens hibiskus ger en fina blommor då. Som är röda. Fast de vissnar snabbt ihop.

Jag har varit ute på höstens kanske sista löparrunda i mörkret kring Nydalasjön. Jag trodde aldrig jag skulle gilla det där med att vara ute och springa, men det gör jag. Särskilt i mörker. Det rensar huvudet på ett sådant bra sätt. Inte som när man promenerar, för då kan man fortfarande gå och grubbla på saker och ting, utan på ett annat sätt. Hjärnan får en slags omstart.

Under en lång tid har det känts som om avhandlingsskrivandet släpat sig fram på halvfart. Vid mitt senaste handlingssamtal skrotade vi dessutom hela mitt kapitelutkast. Men i veckan som gick har det dykt upp ny energi och nya lösningar. I morgon ska amiral Werner von Rosenfelt och jag ta oss an min avhandlingsdisposition och kasta oss rätt in i makt, status och prestige ombord. Jag tror det blir ganska bra.

Och efter vårens långa skrivartorka har jag nog hittat rätt metod. Strax innan jag går och lägger mig jag fram papper och penna och tillåter mig en kort utflykt till Holmösommar. Det är den bästa stunden på dagen. 

Det är något konstigt med mig ibland. Först när det blir mörkt, mulet och ruggigt kommer kreativiteten.