Eftertankar

Publicerat av under Akademiker pysslar och fixar

Oh God! Varför började jag någonsin med idéen att sortera fallen från mina fyra amiralitetsrättsvolymer i Excel? De två första volymerna skrevs in ordentligt och noga medan jag ändå arbetade mig igenom fallen och renskrev alltsammans men med de två sista har jag tvingats sitta och klicka runt i mina fotograferade källor, namnge alla fall (med nummer), skriva in datum, inblandade och brottskategori. Nu har jag hunnit till sista volymen, 1703 års rättsprotokoll. Det är brinnande krig och amiralitetsrätten ägnar sig till största delen åt… folk som somnar på sina poster. Jag är på fall nummer 174 och har minst lika många kvar, fast jag suttit i två dagar. Det finns snart fler som kommer att somna på sin post, det är ett som är säkert…

(Just innan jag ska gå hem är det någon på övervåningen som slagit sig ned vid det gamla ostämda pianot och börjat klinka lite. Den personen borde sitta där jämt.)

I Murakami-land

Publicerat av under Om andra böcker

Igår läste jag ut Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Det är en sådan där sällsynt roman som liksom håller upp dörrar. Allt blir möjligt. Allt är oförutsägbart. Samtidigt inser man när man läst färdigt att det finns en särskild Murakami-logik. Att världarna i hans böcker trots allt sitter ihop på ett bestämt sätt även om man, när man är mitt uppe i boken, inte för sitt liv kan lista ut hur.

Jag gillar att man inte på något sätt kan förklara vad hans böcker egentligen handlar om. Den här handlar om en vanlig ung man som bor i Tokyo. En dag försvinner hans katt. Sedan försvinner även hans fru. Han träffar en rad underliga människor med underliga namn och börjar tillbringa en massa tid i en uttorkad brunn. Ja… ni hör ju. Det låter som en helt omöjlig bok. Ändå är den fullständigt fantastisk. Allt sedan jag började läsa den (för hundra veckor sedan ungefär – jag läser nu helt ofantligt långsamt) kommer jag då och då på mig själv att lyssna efter det speciella knäppande lätet från fågeln som vrider upp världen. På väg hem från ICA i lördags tror jag att jag hörde den.

På gränsen

Publicerat av under Personligt, Skrivande, Ur arkivet

Den här veckan blev det mycket på jobbet. Men det var kanske värt det. För när jag räknat samman alla konflikter från åren 1676, 1685 och 1692 och sorterat dem i ett fint exceldokument stod det klart att jag haft rätt hela tiden. De människor som befinner sig på gränsen hamnar oftare i konflikter än andra. Alltså löjtnanter (som är lägsta officersgraden) trasslar in sig i dispyter mycket oftare än till exempel kaptener, vilket tyder på att den som just blivit befodrad till officer har svårt att hävda sin auktoritet och status. Samma sak gäller för de lägsta underofficersgraderna konstapel och konstapelsmått (arklimästare).  Knappast världsomvälvande kan man tycka och det är det inte heller. Men det underlättar sannerligen min argumentation en sisodär tiotusen gånger. Jag var nöjd när jag gick hem i fredags.

Idag har jag ägnat mig åt båtteori inför förarintyget. Jag gillar allt som har med sjökortet och navigation att göra. Det är något med kartor. Att det finns en ritning över något så ogenomträngligt som havet, med djupangivelser, grundutmärkningar och strandlinjer är nästan obegripligt. Tyvärr ger vattnen här utanför inte så mycket att öva på. Jo, grund förstås. Det finns det gott om.

Jag har också skrivit en stund vid köksbordet. Alltså skrivit på riktigt. Man måste rensa sig från all urvattnad akademisk prosa. Någon sa i förra veckan att akademiska texter får en att skriva som en kratta. Det känns som om det är sant. Ibland blir jag alldeles förfärad när jag läser mina akademiska texter. Är det där verkligen jag som uttrycker mig på det sättet? Är det språket verkligen mitt? Då kan det kännas som om det akademiska språket är en ful liten övergödd insjö, syrefattig, trång och full av döda fiskar. Det riktiga språket däremot är som havet, väldigt och vilt.  Oändligt rikt. Jag brukade vara ute och segla på det havet ganska ofta förr. Men nu står jag mest vid strandkanten och plaskar lite med fötterna i vågskummet. Precis på gränsen. Jag vill verkligen ändra på det.