Igår läste jag ut Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Det är en sådan där sällsynt roman som liksom håller upp dörrar. Allt blir möjligt. Allt är oförutsägbart. Samtidigt inser man när man läst färdigt att det finns en särskild Murakami-logik. Att världarna i hans böcker trots allt sitter ihop på ett bestämt sätt även om man, när man är mitt uppe i boken, inte för sitt liv kan lista ut hur.

Jag gillar att man inte på något sätt kan förklara vad hans böcker egentligen handlar om. Den här handlar om en vanlig ung man som bor i Tokyo. En dag försvinner hans katt. Sedan försvinner även hans fru. Han träffar en rad underliga människor med underliga namn och börjar tillbringa en massa tid i en uttorkad brunn. Ja… ni hör ju. Det låter som en helt omöjlig bok. Ändå är den fullständigt fantastisk. Allt sedan jag började läsa den (för hundra veckor sedan ungefär – jag läser nu helt ofantligt långsamt) kommer jag då och då på mig själv att lyssna efter det speciella knäppande lätet från fågeln som vrider upp världen. På väg hem från ICA i lördags tror jag att jag hörde den.