Om man tycker att det är roligare att världens största seglande träskepp får fortsätta att vara seglande istället för att ligga och ruttna bort vid kajen, så ska man klicka på den här länken och skriva sitt namn på listan.
Om man inte är övertygad om att det är en god idé kan man läsa det här och bli övertygad.
Vi for till IKEA igår. På vägen hem såg vi en övertänd villa. Stora lågor slog upp mot den mulnande vinterhimlen. Vi hoppades att de som bodde där hunnit sätta sig i säkerhet. Sedan tänkte jag på alla de prylar vi just skaffat oss att stuva in i våra hem. På att allt det mödosamt uppbyggda och ombonade på ett par minuter kan försvinna i flammor och rök. Allt som behövs är en liten, liten gnista.
Men samtidigt gör det kanske inte så mycket. Alla dessa prylar är ändå bara till låns. Och människorna under mitt 1600-tal ägde i de flesta fall bara kläderna på kroppen, kanske en kniv och ett par andra saker. Men inga möbler. Inga prydnadssaker. Inga textilier valda ur tjocka kataloger med glansigt papper. Deras liv rymdes i ett knyte. Det kanske var tur det, för deras hus var alltid fulla med eld som brann. Eldstäder, ljus och tjärstickor med potential att ödelägga hela kvarter eller hela städer. Bara en liten, liten gnista…
… är det ofta alldeles iskallt inomhus också. Akademiker tänker nämligen så mycket att de alstrar värme med hjärnan, tror Akademiska hus och vägrar höja temperaturen i Humanisthusets lokaler. Olyckligtvis är det inte sant så vi går allihop omkring och huttrar. I personalutrymmet där vi äter vår lunch är det som om en kall arktisk vind ständigt sveper över lunchbordet. På kontoret i går satt jag hela dagen med en filt och en varmvattenflaska men blev ändå inte varm.
Idag kom min handledare till min räddning. Jag fick låna ett extra element. Under några ljuva eftermiddagstimmar fick jag känna mig som Cora Sandels Alberte gör om morgonen (den enda stunden på dagen då hon är varm): mjuk, lätt och levande. Som att lägga upp fötterna framför brasan!
annasarahammar.com 
