Har i höst läst Henrik Berggrens tegelstensverk om Olof Palme, Underbara dagar framför oss. Titeln är vacker, både som hänsyftning på en starkt idealistisk politiker och som en slags hälsning från en tid som inte längre finns. En tid innan framstegstron grumlades av miljöförstöring, terrorism och klimathot. Då det på något sätt fortfarande  var en självklarthet att varje generation skulle få det lite bättre än den föregående.

Det finns biografier och biografier. En del framstår snarast som kataloger över årtal, namn och viktiga hållpunkter. Sådana biografier tycker jag är dödligt tråkiga och jag brukar sällan läsa ut dem. Men så finns det andra biografier som lyckas ge liv och gestalt åt inte bara en människa, utan också hans eller hennes värld. Detta är en sådan biografi. På klar och smidig prosa greppar Berggren ledigt över nästan hela 1900-talets politiska historia, samtidigt som han med säker hand mejslar fram bokens huvudperson, Olof Palme, både som människa (inbillar man sig) och som politiker. Det enda som jag ibland retar mig lite på är att Berggren i mångt och mycket skriver för människor som har egna minnen av Olof Palme och den tid som var hans. För den som  råkar vara född för sent för att minnas Norrmalmstorgsdramat eller kärnkraftverksdebatten efter Harrisburg 1979   gäller det att vara påläst. Men detta kan man förlåta Berggren, boken är fyllig och rik nog ändå. Och om man förr aldrig bekantat sig med Olof Palme (om igen för att man råkar vara född lite för sent) kan man med fördel börja här och få berättelsen om ett helt land på köpet.

Min bestående känsla när jag till sist slog igen boken för gott efter många sena kvällars läsning, var för övrigt denna: Olof Palme, kom tillbaka! Inte för att boken på något sätt är ett okritiskt hyllningsverk som utmålar Palme som en frälsargestalt, utan för att det i den politiska debatten idag inte finns en enda politiker som diskuterar ideologi och visioner på det sätt Palme gjorde. När allt handlar om RUT – avdrag och några futtiga skattekronor hit eller dit måste man med fog kunna säga att politiken förlorat sin livsnerv och färg. Jag skulle välkomna en Palme vilket parti han än kom ifrån. Om så bara för att få lyssna på någon som kunde formulera sig med omsorg och spets.

Nu har jag för övrigt tagit itu med en ny biografi över en annan formuleringsskicklig monumental gestalt i svensk historia: Bang.  Krig, kvinnor och Gud – en biografi om Barbro Alving av Beata Arnborg. Den verkar vara av samma slag som Berggrens Palmebiografi. Av kött och blod.

Jaha, så är det ett faktum. Sverigedemokraterna tog sig in i Riksdagen och ingen som läst opinionsmätningarna före valet är väl egentligen förvånad. Och här sitter man som isolerad doktorand på sitt kontor och känner sig ganska försumbar i denna politiska skräckfilm. Men jag tänker inte vara bitter, åtminstone inte offentligt. Jag erbjuder istället vänligt och öppet mina tjänster. Sverigedemokraterna vurmar ju för mer historia. Och lever själva mitt uppe i en (påhittad) historieskrivning. Jag passar nu på att hälsa det nya riksdagspartiet att jag ställer upp! Jag tar gärna på mig rollen som historieförmedlare och historieutbildare. Och jag börjar gärna med SD:s partitopp för de som behöver bättra på sina akademiska poäng (och jag vet att ni är ett par stycken). Här är ett kursförslag för vår första termin tillsammans:

Svensk historia Grundkurs! 7,5 hp: Vi börjar terminen med att från grunden reda ut hur Sverige en gång blev till. Extra fokus riktas mot utvecklingen från rike till nation, hanteringen av minoritetsgrupper, handelns betydelse, klassisk svensk expertimport och gränsdragningar. Vid behov kan momentet läsas två gånger för säkerhets skull.

Den svenska nationalismens framväxt 7,5 hp (eller: varför Carl Larssons målningar inte är realistiska skildringar av svenskt 1800-tal) För att ge SD:s politiker en större förtrogenhet med sin egen ideologi läser vi sedan om nationalismens ursprung, nationalromantikens storhetsperiod och hur de nationalistiska idéerna så småningom blandas med socialdarwinism och rasbilogiskt tänkande vilket utmynnade i en inte så lyckad tysk regim 1933.

Xenofobi 7,5 hp  Om främlingsfientlighet och främlingsfientligt tänkande från antiken och framåt. Sverigedemokraterna är inte de enda som känt skepsis inför främlingar. Det är en högst mänsklig egenskap, men det betyder inte att den lämpar sig att bygga politik på.  Innehåller sedelärande historiska exempel: öppenhet och kulturella utbyten resulterar vanligen i kreativitet, utveckling och blomstring, medan stängda gränser leder till stagnation.

Socialhistorisk fördjupning 7,5 hp: alla människor var inte heterosexuella, vita, blonda, blåögda bönder förr i tiden heller. Det homogena Sverige är en fluffig historisk lögn som aldrig har existerat än som en sverigedemokratisk våt fantasi. Sorry.

Väl mött!

Att det här med forskningsmetodik kan vara lite trixigt bevisas av följande artikel i Svd. Inte ens om man är professor blir det alltid rätt. I artikeln går professor Anders Ahlbom till storms mot de 1,8 miljoner kronor som Elöverkänsligas riksförbund varje år får i bidrag från staten. Elöverkänslighet är nämligen inte en vetenskapligt fastställd diagnos, hävdar han. De besvär som elöverkänsliga upplever av strålning är med andra ord helt och hållet inbillade besvär. Det är den typen av resonemang som kan få en historiker att, mot bättre vetande, känna att det trots allt inte händer så mycket med människans tänkande över århundradena. Detta tröga tänkande tycks nämligen fungera så att om någonting, med våra faställda metoder av idag, inte går att bevisa så finns det inte. Man litar alltså hellre på metoden, än på bevittnandet av ett fenomen. (Tänkandet är gammalt. Länge hette det att det som inte beskrevs i Bibeln fanns inte heller.) Läser man humaniora lär man sig redan på A -nivå att som man frågar får man svar, men det är kanske ett faktum som gått epidemiologerna förbi. (Vad nu en sjukdomsdemograf har för expertkunskaper om elöverkänslighet) De studier som Anders Ahlbom hänvisar till är för övrigt genomförda på ett sådant sätt att de även dömda efter dagens vetenskapliga kriterier borde få en forskare som Anders Ahlbom att rodna av skam. De har varit så kallade provokationsstudier vars genomförande bäst kan beskrivas ungefär såhär: föreställ dig att du är en pälsdjursallergiker. Under ett dygn har du vistats i ett rum med allsköns pälsdjur, långhåriga och korthåriga, hundar och katter. Snorig, täppt och rödögd bjuds du äntligen in till en pälsdjursfri lokal där du får en ögonbindel och hörselkåpor. Därefter placeras du med ryggen mot en liten lucka som med jämna mellanrum nu öppnas och stängs. Din uppgift är att tala om när det kommer in ett pälsdjur genom luckan och gärna också beskriva vilken sort det är och hur du reagerar på pälsdjuret i fråga. Knäckt av allergiska symptom känner du förstås ingenting och missar åtta av de fjorton kaninerna. Summa summarum: du är inte pälsdjursallergier utan lider endast av pälsdjursfobi. Vetenskap när den är som bäst.

Att de symptom som elöverkänsliga uppvisar i skrämmande hög utsträckning påminner om de skenande diffusa folkhälsoproblemen sömnproblem, koncentrationssvårigheter, nedstämdhet, stress och hudrelaterade åkommor berättar inte artikeln. Det skulle förvisso kunna tas som en intäkt för att elöverkänsliga lider av samma problem som alla andra, bara lite värre och bara det att de inbillar sig att orsaken är strålkällor. Men det skulle också kunna tas som en varningssignal att det är långt fler än elöverkänsliga som reagerar på den ökande strålningen. Eller varför sammanfaller ökningarna med utbyggnaden av mobiltelefonin och det trådlösa samhället? Den som är intresserad av forskningsfrågor kontra demokrati ska följa elöverkänslighetsfrågan. Ingen annanstans blir det så tydligt hur bräckligt forskarsamhället är för starka ekonomiska inflytanden och hur detta i förlängningen hotar ett demokratiskt samhälle. För om man inte kan lita på forskarna, vem kan man då lita på? För en ordenligt genomgång av problemet som är baserad på riktig forskning läs Mona Nilssons bok Mobiltelefonins hälsorisker som kom i somras.