Allt flyter (ihop)

Vad gör egentligen en doktorand? Ja, inte skriver på sin blogg i alla fall. Men veckan har varit alldeles full av annat. Som hur min disposition ska se ut. Just nu har avhandlingen tre delar.

1. Status och prestige

2. Makt, auktoritet och disciplin

3. Identitet och kollektiv

På pappret ser det så enkelt och bra ut, men varje gång jag ska sätta mig ned och skriva är det som om jag får en gröt i huvudet istället för en hjärna. Allt flyter ihop. Och så ska jag ska lägga fram ett avsnitt om status och prestige den 1 april på seminariet. Det inbjuder ju till… ja, en massa saker. Särskilt om man är lite småless på den så oändligt seriösa, självmedvetna, gubbregerade akademiska världen. Vore det inte lite roligt om alla på seminariet tvingades ha clownnäsor till exempel? Sådant går jag runt och fantiserar kring, vilket kanske är ett slags varningstecken. På galenskap, på leda, på uppdämd frustration. Eller så är det bara det faktum att jag börjat med teater igen och att de bägge världarna: en värld där man säger ja och bejakar det som sker och en värld där man säger nej under täckmantel av kritisk granskning, i mitt huvud flyter ihop.

Och så väntar jag på besked. Kom igen Götheborg! Det är klart du ska segla!

Stipendier, nytta och Ostindiefararen

Jag sitter och filar på en andra stipendieansökning men det känns som om det är den tusende. Så tråkigt är det. Det finns människor som gillar ansökningar, som får en slags kick av att formulera sina vildaste amibitoner på ett snyggt och fördelaktigt sätt, som går igång på floskler och modeord, men jag tillhör helt enkelt inte dem. Jag blir mest provocerad.

Kanske är det för att det till viss del handlar om att på några korta rader övertyga om NYTTAN i vad man håller på med. Det är visserligen bra att fundera över nytta lite då och då. Jag sitter ju här och forskar på skattebetalarnas pengar, det är klart att min forskning måste bidra till samhället på något sätt. Men jag är så förbannat trött på ordet. Ibland för att min egen forskning bara är en liten pusselbit i ett större sammanhang. Det är väl självklart att mina studier av 1600-talets båtsmän inte räddar världen. Men det kan ju vara bra om åtminstone en liten grupp i samhället har någon slags välgrundad uppfattning om det förflutna och inte ägnar sig åt vilda gissninglekar, tyckanden och egensnickrade tolkningar som är det vanliga förfaringssättet. Felaktiga eller medvetet vinklade uppfattningar om historiska skeenden kan dessutom få rätt allvarliga konsekvenser – som krig – vilket historien är full av exempel på. Jag själv är kanske föga nyttig, men jag tillhör ett nyttigt kollektiv och mina insatser kanske ska mätas i min betydelse för detta kollektiv, snarare än min betydelse för hela världen.

Men framför allt irriterar jag mig på att nytta allt som oftast är synonymt med pengar. Och man tjänar inga pengar på historia. Man tjänar inga pengar på humanistisk forskning överhuvudtaget, det är bara tramsigt att låtsas som om man kan det. Att klä sina forskningsambitioner i någon slags näringslivsanpassad språkdräkt till exempel, vad f-n ska man göra det för? Att låta näringslivet diktera vad som för tillfället ska vara forskningsfokus är ju som att sätta en antik kristallvas i händerna på en tvååring. Ingenting annat kommer ut av det än en massa splitter och trasiga bitar som man skär sönder fötterna på. Dagens modeord är för tillfället internationalisering vilket betyder: åk utomlands. Vart som helst, i vilket syfte som helst. Men åk utomlands! Internationalisering skulle kunna betyda en massa andra saker, som att ta del av internationella forskningsfält, delta i forskningsdebatter över gränserna eller mejla en kollega på andra sidan Kvarken, men det är inte tjusig internationalisering utan bara vanlig oglamorös forskningsvardag. Varför man automatiskt gör mer nytta utomlands på ett språk man inte behärskar än hemma med källmaterialet är mig en gåta.

Samtidigt som jag retar upp mig över mina stipendieansökningar retar jag upp mig över att Ostindiefararen Götheborgs framtid ligger i Göteborgs kommunalpolitikers händer. En kristallvas hos en tvååring som sagt var. Det brukar gå bra att satsa stora summor i nya häftiga idrottsarenor, men om någonting grundas på stort ideellt engagemang, blod, svett och tårar och därtill har något slags kulturhistoriskt värde så kan det för allt i världen inte få fortgå. Kan man inte hänga upp en reklamskylt och bedriva hård kommers är det ointressant och onyttigt. Gud bevare oss för den oärliga handelsmannen, som förväxlar nytta med girighet som 1600-tals människan hade sagt!

Fumliga funderingar om en teori

Har tillbringat den mesta tiden av dagen tillsammans med Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus diskursteori. Hjärnan värjer sig mot det abstrakta. Det var mycket trevligare att gå till simhallen och simma längd efter längd med mekaniskt upprepade rörelser medan eftermiddagsdunklet byttes till svart mörker. I det turkosblå glittrande vattnet försökte jag komma underfund med om jag alls förstår vad Mouffe och Laclau menar med att det inte finns någon utanför existerande verklighet som konstiturerar diskurser. Eller att diskursen inte är en slöja framför en mer äkta, beständig värld. Har jag verkligen till fullo begripit det här med att ingenting har en slutgiltig betydelse utan att vi bara beter oss som om det hade det? Jag bestämde mig till sist för att jag hade begripit. Åtminstone på ett ungefär. Tänkandet stämmer bra överrens med min känsla av en obeständig skiftande värld. Däremot har jag ingen aning om hur jag ska få det att verka vettigt ihop med gamla rättsprotokoll från 1600-talet.

Lyssnar för övrigt som besatt på Krajas nya skiva: Brusand Hav som generöst nog finns på Spotify före skivan i handeln. Jag är helt betagen.