Mittis

Publicerat maj 22, 2012 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Personligt

På fredag har jag Mittseminarium och dubbeltydigheten hos mina kollegor har den senaste veckan nått nya höjder. Mittseminarium är en slags Viktig Markering i doktorandlivet. Då ska man vara halvvägs. Då kommer människor tala om för en om man verkar ha hyfsad koll på vad man sysslar med eller om avhandlingen med nuvarande inriktning riskerar att bli ett fiasko. Ska man göra några stora, omvälvande förändringar i materialval, teori och disposition är det nu det ska ske. ”Hur känns det?” frågar därför mina kollegor titt som tätt. ”Är du nervös? Har du förberett dig?” Jag tittar oförstående på dem. ”Nej, jag är inte särskilt nervös”, säger jag uppriktigt, ”bör man vara det? Och vad menar ni med att förbereda sig?” Kollegorna försäkrar då att jag inte alls behöver vara nervös och att det naturligtvis inte går att förbereda sig. Problemet är att deras leenden säger något helt annat. Så nu vill jag gärna veta:

Vad för slags Mittseminarium har ni andra varit på som föranleder dessa lätt hysteriska leenden och dessa dubbeltydiga försäkringar om att det inte finns någonting att oroa sig för, men…? Har doktorander fått sina huvuden avhuggna? Har texten strimlats i en dokumentförstörare inför allas ögon? Har opponenten hållit ett skoningslöst korsförhör med doktoranden och ställt ingående frågor om hur doktoranden exakt har formulerat sig på sidan 53? Har opponenten haft skarpladdade vapen eller stigit upp i ett moln av rök och dimma och återkommit som Lord Voldemort? Jag föreställer mig nämligen ett rätt vanligt seminarium, i en vanlig sansad samtalston där en begåvad människa till opponent ger kloka synpunkter och en samlad, ansvarsfull doktorand svarar. Om ett Mittseminarium inte alls går till på det viset utan det förväntas att jag ska duellera med 1700-tals värja, gå på plankan eller läsa mitt avhandlingsmanus baklänges med en tunna på huvudet, vill ni då vara vänliga att öppet och utan omsvep genast berätta det för mig. I så fall börjar jag se rätt iögonfallande skäl till att trots allt förbereda mig en smula. Jag tror också att ni bör upplysa min opponent om vad som gäller eftersom jag misstänker att man på andra platser har en mer konservativ syn på det här med seminarium och att han annars kanske varken hinner ladda pistolerna, putsa värjan eller få med sig en tunna på flyget vilket kan vara rätt besvärligt i dessa dagar.

Ödmjukast

Amiral Hammar

Inte ens Mats Ek…

Publicerat april 22, 2012 av annasara under Om andra böcker, Personligt

Nu ger jag faktiskt upp. Det är oundvikligen slut mellan Strindberg och mig. Om inte ens Mats Eks kritikerrosade uppsättning av Spöksonaten kan övertyga mig om Strindbergs storhet då kan ingen. Faktum är att min oförmåga att känna någon som helst entusiasm för denna nationens favoritgalning förtydligades på ett rent löjligt sätt. Föreställningen var nämligen ljuvlig, fantastisk och underbar så länge skådespelarna inte öppnade munnen. Karln är helt enkelt usel på att skriva vettiga repliker, det är nu en gång för alla bevisat. Istället för att på ett intresserat sätt utforska sina karaktärer, deras drömmar, drivkrafter och rädslor är de alla en slags megafoner för hans eget uppblåsta ego. De duktiga skådespelarna gör vad de kan, men det låter ändå bara fånigt. Min förbryllade fråga är nu: hur kan andra tycka att Strindberg är så bra? Tycker de verkligen så på riktigt? Och vad är det i så fall som de ser hos honom som jag uppenbarligen missar? Alltså jag tycker inte bara att han inte är en författare i min smak. Jag tycker att han är kass på riktigt. Att han faktiskt är en riktigt usel dramatiker. Att han gör klantiga amatörmisstag. Att han inte tar något ansvar för de karaktärer han släpper lös. Att han inte förmår tråckla ihop den elementäraste pjäshandling. Att han är en dålig psykolog och att hans replikförmåga är ett skämt. Och jag har verkligen försökt att tycka annorlunda, men nu ger jag upp. Inte ens Mats Ek, som sagt var…

Bilden

Publicerat april 5, 2012 av annasara under Flottan under stormaktstiden, Personligt, Skrivande, Ur arkivet

Det finns en sak som aldrig upphör att fängsla mig med mitt källmaterial. Det är de långa, omsorgsfullt utredda fallen, när ett helt händelseförlopp rullas upp och får färg, liv och lyster. När människorna beskrivs så att man börjar se dem framför sig. Hatten som läggs på bordet. Ölkannan som slängs på golvet. Ljudet av ett glas som krossas. Hur den stulna flagglinan smugglades ut under kläderna. Hur skeppsgossen just skulle beslå andra råbandet innan han tappade balansen och föll ned från rån. Hur båtsmannen som vanligt varit på väg hem efter vakten när han plötsligt hörde ett gräl på gatan. Små brottstycken av en sedan länge försvunnen tid som lösgör sig ur det förflutnas dimma och framträder i blixtbelysning. Drömlikt, svårtytt och fragmentariskt.

Det är alltid svårt att få ihop det där med den torra, strikta akademiska ramen, med teoribygge och analytiska frågor. Det är som om bilderna är projicerade i vatten och de analytiska redskapen är stora stenar som kastas i, slår sönder bilden och rör upp dyn på sjöns botten så att det klara vattnet grumlas. Och varje redskap man griper efter för att försöka rädda bilden och sammanhanget är bara ännu en sten.

Bara i sällsynta fall händer motsatsen. Att frågorna som ställs får bilden att bli tydligare och sammanhangen begripligare. Men det är sådana tillfällen som gör mödan värd. Då allt som genom ett trollslag faller på plats, dimman lättar (tillfälligt) och en hel värld breder ut sig framför fötterna där man står.