Efter lite mer än en vecka på kontoret står det klart för mig: jag hann inte uppfatta varningstecknen på att semestern var på väg att ta slut. När jag kom  tillbaka till jobbet var jag fortfarande omkring elva år gammal och njöt av frihet och små sommaräventyr som man kunde ge sig ut på utan planering närsomhelst.  Och jag som lovade mig själv att försöka kapsla in känslan av frihet och ta med mig den till doktorandjobbandet – det är ju faktiskt ett löjligt fritt jobb – upptäckte  att frihetskänslan slogs i spillror redan första dagen. Av någon anledning slumpade det sig så att ungefär samtidigt som jag kom tillbaka , valde vädret att slå om till regnig höst, vilket bara förstärkte känslan av omslaget från ljus barnslig munterhet, till bistert vuxet allvar.  För samtidigt som jobbet är fritt, står man paradoxalt nog under ständig granskning och bedömning. Inte bara de bra, trevliga dagarna då man känner att man är briljant, skärpt och fokuserad, utan framför allt de andra dagarna. De när allt är lite motigt och man känner för att kasta ut alla sina böcker i bokhyllan på gården utanför fönstret och tända på. (Fast då skulle filosoferna som sitter mitt emot bara öppna sina fönster och säga några väl valda ord ur Wittgensteins samlade verk och eldsvådan skulle kännas futtig, meningslös och osann).

Så nu ägnar jag mig åt nedräkningskonst. Det är faktiskt bara fem dagar kvar innan jag slipper se halva DN:s kulturdel upptagen av Paganinikontraktet. Och det är inte ens tre veckor kvar innan jag får ge mig av härifrån och sätta min fot på det mest efterlängtade av alla däck: Ostindiefararen Götheborg. Bli inte förvånade om ni då läser i tidningen att Ostindiefararen ändrat kurs och seglat till Kina istället för till Göteborg. Det är bara jag som har kapat skeppet för att fortsätta leva glada sommarlovsdagar. Helst hela hösten.