Att lära av historien?

Det talas då och då om vikten av att lära av historien. Det är till exempel därför som historia är ett skolämne och därför som en myndighet som Forum för levande historia finns. För att vi ska bli informerade om historiska skeenden och sedan undvika att göra samma misstag. Men tanken att historien är till för att tjäna som exempel kommer i själva verket från en annan tid, då historieämnet främst var till för att lära blivande regenter att styra och slåss. Genom att studera gamla kungars och fältherrars metoder och misstag, kunde den unge fursten slipa de nödvändiga färdigheterna för att bli en god härskare. Huruvida detta är en modell som också passar dagens elvaåriga mellanstadieelever låter jag vara osagt.

För mig är historia inget exempelämne. Det är ett demokratiskt, medborgligt och existensiellt ämne. Det handlar om att förstå sin samtid och kunna fatta beslut på korrekta grundvalar. Det handlar inte om att undvika gamla misstag. Det handlar om att förstå sig på orsakerna bakom till det som händer nu. Historia handlar också om den egna platsen i denna samtid. Kanske inte så mycket om den omhuldade idéen om ursprung och samhörighet, som en möjlighet att kunna spegla sig i andra människors liv och livsvillkor och därigenom bli medveten om sitt eget.

Men man ska också läsa historia för dess egen skull. För att vår värld helt enkelt är en följd av ansträngningar gjorda av människor i det förflutna och för att vi är skyldiga alla dessa människor en slags ihågkomst. Vi är skyldiga att försöka förstå dem – på deras villkor. En sådan hållning tvingar dessutom fram en viss ödmjukhet. Det är inte så att vår samtid sitter inne med alla svar. Det är inte heller så att vi som lever nu är de klokaste människor som har existerat. Det är kanske inte ens så att det som händer nu kommer ha någon avgörande betydelse för alla de tusentals år som kommer efter. Vi kommer, en dag, att vara lika glömda som de vanliga kvinnor och män, barn och gamla som levde här för tusen år sedan och vars röster i stor utsträckning gått förlorade.

Att läsa historia för historiens egen skull gör också att historia inte bara blir en räcka väldramatiserade anekdoter om män i lustiga hattar, utan ett faktiskt möte. Ett möte mellan nutid och dåtid. Och om man släpper taget om den förenklande föreställningen att historia handlar om att hitta rötter och gemensam identitet kan man stundom bli riktigt överraskad. Världen har sett mycket annorlunda ut. Så annorlunda att jag har mer gemensamt med en etiopisk getbonde av idag, än med någon född under 1600 – talet, om än aldrig så svensk och aldrig så lik mig. En tillbakablick på de omkring 160 000 år som den moderna människan har existerat får en att inse det egentligen självklara. Det är inte Nationen eller idéer om ett Gemensamt förflutet som binder oss samman. Det är Samtidighet.

Höst

Just nu totalfrossar jag i höst. Det kan inte finnas någon annan årstid som lämpar sig så väl för akademiskt arbete.  Det är liksom de intellektuellas tid. Humanistkoftan är plötsligt ett modeplagg. Man får tända ljus, dricka te och sitta under en filt och läsa. När man går hem från jobbet kan man dra på sig baskern och sparka i frasande lövhögar.

Och denna veckan har jag dessutom tre härliga dagar med bara avhandlingsskrivande utan möten eller andra konstiga avbrott. Äntligen! Jag hittar så mycket spännande som jag gärna vill skriva om på bloggen, jag har bara inte lyckats lista ut på vilket sätt än.

Dessutom har jag efter en lång skönlitterär torka börjat läsa ordentligt. Tidigare i höst blev jag överförtjust i Monica Fagerholms Den amerikanska flickan och den suggestiva miljö som målas upp av trakterna kring Buleträsket och av huset med sin tomma simbassäng. Det är sällan flickvänskap skildras riktigt, riktigt bra, men Fagerholm är lysande.

Förra veckan var jag i London med jobbet och passade då på att ta med mig Rikard III. En gång brukade jag läsa en Shakespeare-pjäs var gång jag reste någonstans, men det händer mer sällan nu. Om igen förundras jag över hur han kan vara så modern. Förlägg handlingen till Afghanistan, Irak eller Kongo och Rikard III blir lika förfärande aktuell som den var när den en gång skrevs, runt 1591. Shakespeares analys av maktbegäret är som vanligt storartad. Jag tror jag måste skriva en hyllningstext här på bloggen till denna min stora husgud framöver.

En egen liten värld

Kasta ett öga på den här bilden och våga sedan påstå att jag har fel eller överdriver det minsta lilla. Götheborg är världens vackraste skepp. Och hon är lika snygg i månljus under stjärnklar himmel vill jag påpeka. För övrigt är jag landsjuk och måste hålla i mig i skrivbordet när jag jobbar och jag är lite bekymrad över mina händer där fingeravtrycken är bortslipade. Kommer jag nånsin kunna flyga SAS med pekfingret som identitet igen? Hur blir det till jul? Men i övrigt…

…i övrigt är det märkligt hur en egen liten värld kan skapas på bara en vecka. Och hur människor som varit fullständiga främlingar så snabbt kan förvandlas till vänner man nu saknar. Det är underligt att det kan vara så ljuvligt att stå sömnig klockan två mitt i natten och huttra uppe på soldäck (föga soligt den tiden på dygnet)och sova ihopknycklad i en hängkoj som en sill i en sillåda och ha ont i varenda muskel och aldrig komma ur kläderna. Det är egendomligt hur snabbt allt det man i vanliga fall har runt omkring sig av vardagsliv, nyheter, media, identitetsmarkörer, börjar kännas som ett överflödigt brus. Allt som betyder något till sist är rätt tamp, rätt kläder för vädret, rätt tid för fika och rätt uppmuntran av skeppskamraterna. En förföriskt enkel värld. Inte helt enkel att återvända från. På tåget hem låg jag i min sovvagn och kände mig ihålig och tom.

Och nu är jag tillbaka i min vanliga värld där blåkläder och tjärhänder får stå tillbaka för tentarättningar och forskningsfrågor. Tack och lov har också studenterna återvänt. Sommarens tomma, ödsliga rum har fyllts av människor som pratar, dricker kaffe och gör saker. En frisk myllrande flod av förväntan och förvirring. Jag blir glad och upplivad av det. Och om inte det räcker för att hålla inspirationen vid liv under hösten har jag förstås Arnold.