Stipendier, nytta och Ostindiefararen

Jag sitter och filar på en andra stipendieansökning men det känns som om det är den tusende. Så tråkigt är det. Det finns människor som gillar ansökningar, som får en slags kick av att formulera sina vildaste amibitoner på ett snyggt och fördelaktigt sätt, som går igång på floskler och modeord, men jag tillhör helt enkelt inte dem. Jag blir mest provocerad.

Kanske är det för att det till viss del handlar om att på några korta rader övertyga om NYTTAN i vad man håller på med. Det är visserligen bra att fundera över nytta lite då och då. Jag sitter ju här och forskar på skattebetalarnas pengar, det är klart att min forskning måste bidra till samhället på något sätt. Men jag är så förbannat trött på ordet. Ibland för att min egen forskning bara är en liten pusselbit i ett större sammanhang. Det är väl självklart att mina studier av 1600-talets båtsmän inte räddar världen. Men det kan ju vara bra om åtminstone en liten grupp i samhället har någon slags välgrundad uppfattning om det förflutna och inte ägnar sig åt vilda gissninglekar, tyckanden och egensnickrade tolkningar som är det vanliga förfaringssättet. Felaktiga eller medvetet vinklade uppfattningar om historiska skeenden kan dessutom få rätt allvarliga konsekvenser – som krig – vilket historien är full av exempel på. Jag själv är kanske föga nyttig, men jag tillhör ett nyttigt kollektiv och mina insatser kanske ska mätas i min betydelse för detta kollektiv, snarare än min betydelse för hela världen.

Men framför allt irriterar jag mig på att nytta allt som oftast är synonymt med pengar. Och man tjänar inga pengar på historia. Man tjänar inga pengar på humanistisk forskning överhuvudtaget, det är bara tramsigt att låtsas som om man kan det. Att klä sina forskningsambitioner i någon slags näringslivsanpassad språkdräkt till exempel, vad f-n ska man göra det för? Att låta näringslivet diktera vad som för tillfället ska vara forskningsfokus är ju som att sätta en antik kristallvas i händerna på en tvååring. Ingenting annat kommer ut av det än en massa splitter och trasiga bitar som man skär sönder fötterna på. Dagens modeord är för tillfället internationalisering vilket betyder: åk utomlands. Vart som helst, i vilket syfte som helst. Men åk utomlands! Internationalisering skulle kunna betyda en massa andra saker, som att ta del av internationella forskningsfält, delta i forskningsdebatter över gränserna eller mejla en kollega på andra sidan Kvarken, men det är inte tjusig internationalisering utan bara vanlig oglamorös forskningsvardag. Varför man automatiskt gör mer nytta utomlands på ett språk man inte behärskar än hemma med källmaterialet är mig en gåta.

Samtidigt som jag retar upp mig över mina stipendieansökningar retar jag upp mig över att Ostindiefararen Götheborgs framtid ligger i Göteborgs kommunalpolitikers händer. En kristallvas hos en tvååring som sagt var. Det brukar gå bra att satsa stora summor i nya häftiga idrottsarenor, men om någonting grundas på stort ideellt engagemang, blod, svett och tårar och därtill har något slags kulturhistoriskt värde så kan det för allt i världen inte få fortgå. Kan man inte hänga upp en reklamskylt och bedriva hård kommers är det ointressant och onyttigt. Gud bevare oss för den oärliga handelsmannen, som förväxlar nytta med girighet som 1600-tals människan hade sagt!

Fumliga funderingar om en teori

Har tillbringat den mesta tiden av dagen tillsammans med Chantal Mouffe och Ernesto Laclaus diskursteori. Hjärnan värjer sig mot det abstrakta. Det var mycket trevligare att gå till simhallen och simma längd efter längd med mekaniskt upprepade rörelser medan eftermiddagsdunklet byttes till svart mörker. I det turkosblå glittrande vattnet försökte jag komma underfund med om jag alls förstår vad Mouffe och Laclau menar med att det inte finns någon utanför existerande verklighet som konstiturerar diskurser. Eller att diskursen inte är en slöja framför en mer äkta, beständig värld. Har jag verkligen till fullo begripit det här med att ingenting har en slutgiltig betydelse utan att vi bara beter oss som om det hade det? Jag bestämde mig till sist för att jag hade begripit. Åtminstone på ett ungefär. Tänkandet stämmer bra överrens med min känsla av en obeständig skiftande värld. Däremot har jag ingen aning om hur jag ska få det att verka vettigt ihop med gamla rättsprotokoll från 1600-talet.

Lyssnar för övrigt som besatt på Krajas nya skiva: Brusand Hav som generöst nog finns på Spotify före skivan i handeln. Jag är helt betagen.

Böcker och böcker

Jag har kommit tillbaka till stan efter två veckors ledighet nere i Småland. Så ledig var jag att jag inte tog med mig en enda jobbrelaterad pryl och inte har jag skrivit på bloggen heller. Det var tjock och frasig vinter även i slaskhålan Kalmar. Det blåste och snöade och vi skottade och skottade. Även sedan det blivit mörkt och trädgården blivit ett spöklandskap.

Fyra böcker hade jag med mig och läste ut dem allihop. Mia Öströms – Den jag söker finns inte här, Harry Martinssons Aniara (jag rekommenderar varmt att läsa den på tåg mitt i natten. Fantastiskt), Sigrid Combüchens Spill och Barbro Alvings Bang om Bang. Det var underbart att få dränka sig i skönlitteratur ett slag. Jag har nämligen upptäckt att jag har en märklig syn på böcker. Det finns Riktiga böcker och det finns böcker som bara är nästan – böcker. Riktiga böcker är skönlitteratur. ALL skönlitteratur. Seriealbum räknas också dit. Biografier, brev och dagböcker är också riktiga böcker för det mesta. Nästan- böcker  däremot är facklitteratur. De är ju inga böcker, bara ett sätt att förmedla information på. Klä undersökningar i ord. Jag har aldrig förstått att jag tänker på det viset förrän  jag tittade i min läsdagbok och insåg att jag ständigt försummar anteckna de facklitterära böckerna som jag läser. Några finns med, helt slumpvis utvalda utan någon logik och mening. Men det skulle aldrig falla mig in i att glömma en skönlitterär oavsett hur dålig. Jag fattar inte hur jag överhuvudtaget kom in på forskarutbildningen med den inställningen. Begrep de inte att de släppte in en katt bland hermelinerna?

2010 fick tidsbristen mig att välja alla de Riktiga böckerna med viss omsorg. Jag har nästan inte läst något uselt alls. Däremot en himla massa bra. Mina tre bästa var dessa:

1. Sofi Oksanen – Utrensning. En klar och ohotad etta. Hon skriver som ett svärd. Helt enkelt rasande bra. Faktiskt det bästa jag läst när det kommer till att berätta om hur en omänsklig politik flätas samman med folks privata liv och beslut. Hennes ”Stalins kossor” står överst på min att läsa-lista för 2011.

2. Herta Müller– Kungen bugar och dödar. Såhär ska en nobelpristagare vara tycker jag. Ett språk som liksom rubbar en smula på världen. Lyfter på stenar, sätter ihop saker som annars inte sitter ihop, drar isär annat och där varje mening rymmer en kärna, isande kall och tung.

3. Haruki Murakami – Kafka på stranden. En riktigt rolig, oförutsägbar, märklig roman. Jag blev hellycklig av den och drabbades av Murakami-feber. I flera veckor efteråt var jag tvungen att leta upp Murakamis böcker det första jag gjorde när jag klev in på ett bibliotek eller en bokhandel. Bara för att förvissa mig om att de stod där. Redo att läsas.