Bara en gnista

Publicerat februari 20, 2011 av annasara under Personligt

Vi for till IKEA igår. På vägen hem såg vi en övertänd villa. Stora lågor slog upp mot den mulnande vinterhimlen. Vi hoppades att de som bodde där hunnit sätta sig i säkerhet. Sedan tänkte jag på alla de prylar vi just skaffat oss att stuva in i våra hem. På att allt det mödosamt uppbyggda och ombonade på ett par minuter kan försvinna i flammor och rök. Allt som behövs är en liten, liten gnista.

Men samtidigt gör det kanske inte så mycket. Alla dessa prylar är ändå bara till låns. Och människorna under mitt 1600-tal ägde i de flesta fall bara kläderna på kroppen, kanske en kniv och ett par andra saker. Men inga möbler. Inga prydnadssaker. Inga textilier valda ur tjocka kataloger med glansigt papper. Deras liv rymdes i ett knyte. Det kanske var tur det, för deras hus var alltid fulla med eld som brann. Eldstäder, ljus och tjärstickor med potential att ödelägga hela kvarter eller hela städer. Bara en liten, liten gnista…

På gränsen

Publicerat februari 12, 2011 av annasara under Personligt, Skrivande, Ur arkivet

Den här veckan blev det mycket på jobbet. Men det var kanske värt det. För när jag räknat samman alla konflikter från åren 1676, 1685 och 1692 och sorterat dem i ett fint exceldokument stod det klart att jag haft rätt hela tiden. De människor som befinner sig på gränsen hamnar oftare i konflikter än andra. Alltså löjtnanter (som är lägsta officersgraden) trasslar in sig i dispyter mycket oftare än till exempel kaptener, vilket tyder på att den som just blivit befodrad till officer har svårt att hävda sin auktoritet och status. Samma sak gäller för de lägsta underofficersgraderna konstapel och konstapelsmått (arklimästare). Knappast världsomvälvande kan man tycka och det är det inte heller. Men det underlättar sannerligen min argumentation en sisodär tiotusen gånger. Jag var nöjd när jag gick hem i fredags.

Idag har jag ägnat mig åt båtteori inför förarintyget. Jag gillar allt som har med sjökortet och navigation att göra. Det är något med kartor. Att det finns en ritning över något så ogenomträngligt som havet, med djupangivelser, grundutmärkningar och strandlinjer är nästan obegripligt. Tyvärr ger vattnen här utanför inte så mycket att öva på. Jo, grund förstås. Det finns det gott om.

Jag har också skrivit en stund vid köksbordet. Alltså skrivit på riktigt. Man måste rensa sig från all urvattnad akademisk prosa. Någon sa i förra veckan att akademiska texter får en att skriva som en kratta. Det känns som om det är sant. Ibland blir jag alldeles förfärad när jag läser mina akademiska texter. Är det där verkligen jag som uttrycker mig på det sättet? Är det språket verkligen mitt? Då kan det kännas som om det akademiska språket är en ful liten övergödd insjö, syrefattig, trång och full av döda fiskar. Det riktiga språket däremot är som havet, väldigt och vilt. Oändligt rikt. Jag brukade vara ute och segla på det havet ganska ofta förr. Men nu står jag mest vid strandkanten och plaskar lite med fötterna i vågskummet. Precis på gränsen. Jag vill verkligen ändra på det.

Men… vad gör egentligen en doktorand?

Publicerat januari 23, 2011 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Personligt

Det händer mig lite då och då att folk frågar vad man egentligen sysslar med som doktrand i historia. Alltså, vad gör man om dagarna? Så jag har sammanställt en beskrivning. Det här gör man (eller åtminstone jag):

-Läser böcker. Ja, inte vilka böcker som helst utan sådana som har att göra med ens ämne. Alltså läser jag mycket om flottan men också en hel del om 1600-talet i allmänhet. Allt ifrån hur vanligt folk kan ha tänkt och resonerat till hur samhället var uppbyggt med olika politiska instanser, rättsväsende, lagar, skatt och så vidare. Mycket läser jag för att få tips på hur andra tänkt kring samma saker. Vilka teorier, metoder och källor de använt till exempel. Eller om de har gjort studier som jag kan låna till mina egna resonemang. Tyvärr är läsa det jag är sämst på. Jag har inte riktigt ro. Det känns som om jag inte gör något ordentligt när jag bara sitter i en fåtölj och läser.

– Skriver. På min avhandling såklart som så småningom ska bli en bok. Men jag skriver också en massa andra saker: utkast, små texter om böcker och teorier, små kom-ihåg resonemang. Skriva är det jag är bäst på. Då trivs jag som fisken!

-Umgås med mitt källmaterial! Alltså läser de texter som ska besvara mina frågor. I mitt fall är det ungefär trehundra år gamla dokument som jag har fotat av på Krigsarkivet och Riksarkivet och som nu finns i min dator. De flesta av mina kollegor får något längtansfullt (alternativt något panikslaget) i blicken när man börjat tala om deras källmaterial. Man skapar en relation med det som är alldeles egen. Min är mycket innerlig. Mitt källmaterial har allt! Spännande historier, intressanta människor, överraskningar och oväntade förlopp och massor jag inte förstår. Oftast känns det som en ynnest att få sitta med det, men det kan också bli tradigt. För att hitta det oväntade och intressanta kan man tvingas plöja igenom rätt mycket ointressant först. Fast även det ointressanta kan förstås plötsligt bli intressant i samma tillfälle som det bildar ett mönster, eller om det dyker upp något som får det att hamna i ett fullständigt annorlunda ljus. Det händer faktiskt.

-Går på seminarier och diskuterar andras texter. Får man plötsligt nya, geniala infallsvinklar händer det oftast här. Ingnting lär man sig så mycket av som att läsa och diskutera det andra har skrivit, hur de har tänkt och varför. Seminariet är i själva verket ämnets hjärta. Eller borde åtminstone vara det.

-Fikar, promererar omkring i korridorerna, skriver mail och stannar till utanför folks rum. Inte riktigt lika meningslöst som det kanske låter. Forskning är ett lagarbete. Ja, det är rätt ensamt också emellanåt, men mest är det ett lagarbete. Det är i diskussion med andra som man får nya tankar, nya ideer och nya fråg0r. Forskarvärlden är förvisso notoriskt konkurrensinriktad men forskare är i regel generösa människor. Åtminstone med tips. Jag är dessutom bortskämd som delar rum med B som jag stör oavbrutet. Det ligger typ 250 år mellan våra forskningsområden men ganska ofta delar vi samma dilemman, märkligt nog.

-Kopierar, klistrar in post it-lappar i böcker, sorterar papper, hämtar och lämnar böcker, fyller i blanketter, städar skrivbordet samt sitter och stirrar ut genom fönstret. Ibland gör man ingenting. Det kallas tankepauser och om man försöker skynda på dem eller effektivisera bort dem tar man död på hela det kreativa arbetet. Jag är av åsikten att man kommer på de bästa lösningarna när man egentligen inte är inriktad på att komma på något alls. Fast det är en tunn, farlig linje mellan tankepauser och undanflykter och arbetsmotstånd. Särskilt mörka eftermiddagar i november eller ljuvliga sommardagar i juni, jag erkänner det.

När jag försökt förklara mig så här långt kommer alltid nästa fråga: varför? Varför gamla sjömän som levde för trehundra år sedan, vad har vi egentligen för användning av sådan kunskap? Men det svaret tar vi en annan gång för den frågan gör mig lite uppretad. (Se tidigare inlägg om nytta.)