Det händer mig lite då och då att folk frågar vad man egentligen sysslar med som doktrand i historia. Alltså, vad gör man om dagarna? Så jag har sammanställt en beskrivning. Det här gör man (eller åtminstone jag):
-Läser böcker. Ja, inte vilka böcker som helst utan sådana som har att göra med ens ämne. Alltså läser jag mycket om flottan men också en hel del om 1600-talet i allmänhet. Allt ifrån hur vanligt folk kan ha tänkt och resonerat till hur samhället var uppbyggt med olika politiska instanser, rättsväsende, lagar, skatt och så vidare. Mycket läser jag för att få tips på hur andra tänkt kring samma saker. Vilka teorier, metoder och källor de använt till exempel. Eller om de har gjort studier som jag kan låna till mina egna resonemang. Tyvärr är läsa det jag är sämst på. Jag har inte riktigt ro. Det känns som om jag inte gör något ordentligt när jag bara sitter i en fåtölj och läser.
– Skriver. På min avhandling såklart som så småningom ska bli en bok. Men jag skriver också en massa andra saker: utkast, små texter om böcker och teorier, små kom-ihåg resonemang. Skriva är det jag är bäst på. Då trivs jag som fisken!
-Umgås med mitt källmaterial! Alltså läser de texter som ska besvara mina frågor. I mitt fall är det ungefär trehundra år gamla dokument som jag har fotat av på Krigsarkivet och Riksarkivet och som nu finns i min dator. De flesta av mina kollegor får något längtansfullt (alternativt något panikslaget) i blicken när man börjat tala om deras källmaterial. Man skapar en relation med det som är alldeles egen. Min är mycket innerlig. Mitt källmaterial har allt! Spännande historier, intressanta människor, överraskningar och oväntade förlopp och massor jag inte förstår. Oftast känns det som en ynnest att få sitta med det, men det kan också bli tradigt. För att hitta det oväntade och intressanta kan man tvingas plöja igenom rätt mycket ointressant först. Fast även det ointressanta kan förstås plötsligt bli intressant i samma tillfälle som det bildar ett mönster, eller om det dyker upp något som får det att hamna i ett fullständigt annorlunda ljus. Det händer faktiskt.
-Går på seminarier och diskuterar andras texter. Får man plötsligt nya, geniala infallsvinklar händer det oftast här. Ingnting lär man sig så mycket av som att läsa och diskutera det andra har skrivit, hur de har tänkt och varför. Seminariet är i själva verket ämnets hjärta. Eller borde åtminstone vara det.
-Fikar, promererar omkring i korridorerna, skriver mail och stannar till utanför folks rum. Inte riktigt lika meningslöst som det kanske låter. Forskning är ett lagarbete. Ja, det är rätt ensamt också emellanåt, men mest är det ett lagarbete. Det är i diskussion med andra som man får nya tankar, nya ideer och nya fråg0r. Forskarvärlden är förvisso notoriskt konkurrensinriktad men forskare är i regel generösa människor. Åtminstone med tips. Jag är dessutom bortskämd som delar rum med B som jag stör oavbrutet. Det ligger typ 250 år mellan våra forskningsområden men ganska ofta delar vi samma dilemman, märkligt nog.
-Kopierar, klistrar in post it-lappar i böcker, sorterar papper, hämtar och lämnar böcker, fyller i blanketter, städar skrivbordet samt sitter och stirrar ut genom fönstret. Ibland gör man ingenting. Det kallas tankepauser och om man försöker skynda på dem eller effektivisera bort dem tar man död på hela det kreativa arbetet. Jag är av åsikten att man kommer på de bästa lösningarna när man egentligen inte är inriktad på att komma på något alls. Fast det är en tunn, farlig linje mellan tankepauser och undanflykter och arbetsmotstånd. Särskilt mörka eftermiddagar i november eller ljuvliga sommardagar i juni, jag erkänner det.
När jag försökt förklara mig så här långt kommer alltid nästa fråga: varför? Varför gamla sjömän som levde för trehundra år sedan, vad har vi egentligen för användning av sådan kunskap? Men det svaret tar vi en annan gång för den frågan gör mig lite uppretad. (Se tidigare inlägg om nytta.)
Vårt arbete är förmodligen ett av de allra bästa som man kan ha!