Kategoriarkiv: Personligt

Är precis vad det låter som

Att samla ihop sig

Publicerat av under Personligt, Skrivande

Det är så gruvligt svårt att sitta och skriva om trehundra år gamla båtsmän och kaptener just nu. Men jag har en deadline om en och en halv vecka då jag måste ha en någorlunda sammanhängande text klar att presentera på vårt seminarium. Jag vill hinna skriva så mycket att det syns vad det är jag tänkt mig, för att slippa få en massa kommentarer på sånt jag inte tänkt mig.

Men jag har bara Japan och jordbävning i huvudet. Jag tror jag glömde skriva det i mitt inlägg om vad en doktorand egentligen gör. Ett par gånger om året har man panik över en deadline som alltid ligger mycket närmre än den borde. Ett par gånger om året måste man dessutom finna sig i att arbetet känns helt meningslöst. Totalt verklighetsbefriat. Om dessa två sammanfaller är man illa ute. Då sätts en alldeles särskild förmåga på prov: förmågan att samla ihop sig. En förmåga man inte ens äger utan mödosamt måste erövra, varje gång.

Att fira födelsedag

Publicerat av under Personligt

Jag hade en fin födelsedag i lördags. Solgula tulpaner med röda ränder stod på köksbordet redan på morgonen. Böcker och bilder kom i paket. Utflykt på den kritvita Nydalasjön med kaffe och godis ur B:s fantastiska låda som jag fick i fredags. En riktigt trevlig fest på kvällen. Men…

… jordbävningen i Japan har rubbat på världen. Det går inte att förstå de enorma vattenmassorna som vräkt in över den japanska ostkusten och trasat sönder hus som om de varit av papper. Japanska, jordbävningssäkra hus. Hur vågorna vräkt stora fartyg över ända. Förvandlat människornas mödosamt uppbyggda värld till spillror. Bilderna där bilar, båtar, sönderslagna byggnader och bråte ligger i en enda röra längs med stränderna är makabra. Obegripliga. Men det obegripligast av allt är tomheten. Frånvaron av människor. Några enstaka syns ibland gå och plocka bland resterna av ett hem. En del av dem intervjuas av media utan att röja det minsta av den förtvivlan och frustration de med all säkerhet känner. De ser ut som om de bara behärskat konstaterade: jaha, nu kom den. Katastrofen som alla väntat på så länge. Det blev visst inte Tokyo- den här gången.

Förutom dem tycks alla andra vara spårlöst försvunna. Jag sitter framför bilderna och tänker på en enda sak: hann de fly eller tog havet dem?