Det regnar och regnar och jag längtar (som vanligt) efter att skriva men det blir (som vanligt) bara lite taffligt omstuvande och några futtiga små rader innan klockan är för mycket. Det finns skrivande och skrivande har jag börjat förstå. Ibland kan man ha hur snävt om tid som helst utan att det gör något alls. Tio minuter är allt som behövs för att skissa upp en liten scen, en ordväxling eller ett händelseförlopp. Historien lever och växer nästan av sig själv och det är  så roligt att det knappt är klokt. Sedan uppstår plötsligt ett problem – en knut i historien. Och tvärtom vad folk ibland tycks tro så duger det inte då att bara sätta sig ned i ett hörn och vänta på ny inspiration. Problemet kräver ansträngning. Man måste arbeta med det, slå på det, dra i det, hamra sig igenom det. Men den sortens skrivande tar alltid en förtvivlad tid. Tio minuter räcker inte, det behövs dagar, kanske veckor av gnetande och tänkande. Och eftersom jag just nu varken har dagar eller veckor står det nästan still. Att ha skrivlust och inspiration men samtidigt vara fastlåst i ett problem är bland det mest frustrerande jag vet.  Som att ha en stor glasstårta framför sig, men inte få äta upp den.

Jag försöker ihärdigt hålla fast vid min bestämda uppfattning att inspiration inte är något som bara dyker upp, som en plötslig gåva, utan något man mödosamt arbetar sig fram till. Fast i söndags morse vaknade jag med en idé och en skrivlust som jag absolut inte förtjänar. Ämnet för inspirationen har legat vilande i över ett år och jag har inte lyft ett finger för att ändra på den saken. Den enda förklaringen måste vara att hjärnan arbetat på den i smyg, utan att jag upptäckt det. Det vore bra om den också arbetade lika flitigt på avhandlingen, med till exempel inläsning. Gärna i hemlighet så jag slipper allt det tråkiga förarbetet till skrivandet.