Nu ska jag ut och åka tåg. Tåg är poesins färdmedel. Så är det bara.

Så var det äntligen flyttat och klart. Och nu bor jag i ny lägenhet, själv för första gången i mitt liv. Det är lite ovant, men inte otrevligt. Åtminstone inte än.

Men det ovana är inte bara att vara själv. Det ovana är själva flytten. Jag har flyttat massor av gånger i mitt liv och många gånger rätt ofrivilligt. I min dagbok finns nostalgiska anteckningar om”sista gången”. Sista middagen, sista kvällsmaten, sista natten, sista duschen, sista gången handen sträcks ut och släcker lampan, sista gången nyckeln vrider om låset.

Den här gången är det annorlunda. För första gången har jag flyttat alldeles av fri vilja och inte för att jag varit – eller känt mig – tvingad till det. Ingen otrivsel har drivit mig på flykten. Jag har flyttat helt enkelt för att jag hade lust till det. För att jag var sugen på förändring. Och för första gången finns det inget ”sista gången” i min dagbok. Där finns bara första gången. Första natten i mitt nya  sovrum med balkong ut mot en skogsdunge och fågelkvitter. Första frukosten vid ett nyuppskruvat köksbord. Första gången jag kommer hem efter jobbet. Första brödbaket. Och nu: första blogginlägget.

När jag sneglar ut genom fönstret ser jag svarta moln torna upp sig ovan taken. Kanske blir i natt första åskvädret. Inte mig emot.

Sitter på golvet i vardagsrummet i nya lägenheten. Långhelgen har gått i mångsyssleriets tecken. Skruva upp hyllor, sy ett par hyggliga gardiner, skarva sladd till hallampan, bära, släpa och kånka. Jag känner mig lite som en fågel som flyger kors och tvärs och samlar material till boet. Avhandlingen har bleknat till intet. Hjärnan är farligt nära att ta totalt sommarlov,  tre veckor för tidigt. Det är ibland mycket roligare att hålla på med händerna, fixa och dona, än sitta inne på ett kontor och rynka pannan över några akademiska texter. Samtidigt läser jag lite i Kerstin Ekmans bok ”Se blomman”. Jag älskade hennes ”Herrarna i skogen” som var en välskriven, djup och förståndig bok. Nu är jag mindre hänförd och  sitter nog oftare och ser ut genom fönstret än jag verkligen läser. Kanske för att jag är så notoriskt ointresserad av blommor. Men en sak har hon och hennes botaniker rätt i: kunskap är inte att söka rätt på saker på google. Kunskap är sinnlig. Den är att se. Kanske är det därför det stundom känns mer intellektuellt att skruva upp en hylla i köket än infoga ännu en referens i fotnotslistan.