Det skulle här ha publicerats ett muntert inlägg om skärgårdsromaner och en jämförelse mellan Camilla Läckbergs Fyrväktaren och Emilie Flygare Carléns Enslingen på Johannisskäret. Men det blir det inte. Istället blir det ett inlägg om de fruktansvärda händelserna i Norge. Bilderna från Oslos regeringskvarter och – framför allt – från Utøya inger frustration och förtvivlan. Samtidigt, jag kan inte dölja det, blandas förtvivlan med en lättnad över att det inte var ett islamiskt terrordåd. Tack och lov blev inte ytterligare en händelse som spär på den spridda – och märkliga –  uppfattningen att det västerländska demokratiska samhället står under någon slags attack från fanatiska muslimer. Jag vågar inte ens tänka på vilken ny våg av islamofobi som en sådan attack hade rört upp bland våra medier. Bevakningen av självmordsbombaren i Stockholm hade ju antagligen blivit riktigt vidsynt och förståndig i jämförelse.

Istället för att skriva ett nytt försvarsinlägg om varför muslimer inte är det största hotet mot västerländsk samhällsordning, kan jag alltså koncentrera mig på det som jag tycker är viktigast: händelserna i sig självt. Det besinningslösa våldet och vad det står för. Ju mer ofattbara konsekvenser ett terrorattentat får, ju större är den isande chocken som träffar det berörda samhället. Att systematiskt skjuta ned ungdomar på ett sommarläger är antagligen bland det värsta som man kan ta sig för. Lägg märke till hur bomben i regeringskvarteren fullständigt hamnat i skymundan av det som inträffat på Utøya. Förstörelse och våld riktat mot vår regering det kan vi tåla, men vi tål inte våld riktat mot oskyldiga unga människor. En bomb mot en regeringsbyggnad kan dessutom också vara begriplig medan en kallblodig massaker inte är det. Den är alltid till sitt väsen irrationell och meningslös. Det är med andra ord Utøya som är den verkliga attacken, inte bomben i regeringskvarteren.

Redan från första stund talades det mycket om ”hotet”. Norges statsminister Jens Stoltenberg manade till enighet och beslutsamhet. Det norska samhället ska inte vika sig för ”hotet” mot demokratin. Även medier talade om ”hot”.”Hotet” har krupit ännu närmre vårt idylliska Skandinavien, ”hotet” finns nu mitt ibland oss och vi kan inte längre ignorera dess existens. Det är en begriplig reaktion av ett skrämt samhälle som känner sig som om det befann sig under någon slags attack, men jag vet inte riktigt vad detta hot egentligen består i. Den ofattliga massakern på Utøya kan inte på allvar smula sönder ett samhällets demokratiska grundvalar.  Händelsen i sig själv är skrämmande, ofattbar, förtvivlad – men den är alltför extrem för att utgöra ett verkligt hot. Det verkliga hotet kommer från en helt annan typ av våld: det lilla våldet. Det som pågår dagligen överallt i form av hot, våldshandlingar och förföljelse av enskilda människor. Motiven kan vara politiska, rasistiska eller homofoba. De högerextrema rörelserna (med de vänsterextrema som god tvåa) står för merparten av allt sådant våld i dagens Europa. Anders Behring Breivik var på det viset ingen överraskning. Han odlade sina uppfattningar i ett sammanhang där våld förhärligas och uppmuntras och där våld binds samman med renhet, mod, rättfärdighet och nödvändig uppoffring. Dessa våldsuppfattningar är inte riktigt så aparta som man först kanske vill tro. Idéer om det renande våldet finns överallt och dessa idéer har – och det blundar vi så gärna för – byggt nationer. Med idén om det rättfärdiga våldet har stater genom sekler både markerat sina gränser utåt – genom krig – och inåt – genom statens monopol på allt våld.  I alla länder görs det skillnad mellan ett förbjudet, smutsigt våld och ett rättfärdigt och nödvändigt. I de flesta länder kan det nödvändiga våldet (statens våld i form av polis och militär) också ställas ett högre syftes tjänst som till exempel i kriget mot terrorismen.  Att använda våld för att försvara den fria, demokratiska världen är ett rent, rättfärdigt våld, anser vi. Sedan blir vi chockade när vi får se bilder från en krigsmassaker eller från Abu Ghraib-fängelset där det rena, det legitimerade våldet plötsligt visar sig både smutsigt, vidrigt och orättfärdigt. Det har naturligtvis varit smutsigt och vidrigt hela tiden för våldet har egentligen bara ett enda ansikte, men vi lurar oss själva att tro att det har flera. Vi kallar det rent när det är smutsigt. Rättfärdigt när det är orättfärdigt. Nödvändigt fast det finns alternativ och ofrånkomligt fast det är vi själva som skapat den ofrånkomligheten. Att vi kan göra så beror på att våldet är en mycket välintegrerad del av vårt samhälle, som det ser ut i dag. Det är hårt inflätat i samhällsstrukturerna, ibland på ett så självklart sätt att vi inte ens tänker på det. Våld kan på ett ställe vara fel – när en man blir rånad och nedslagen på väg hem från krogen en kväll – men på ett annat ställe vara rätt, som när polisen griper en gärningsman eller i böcker och på film. Ibland är det både rätt och fel. Pojkar som slåss på skolgården till exempel. Det är egentligen fel, men det är samtidigt rätt eftersom vi alla vet hur pojkar är och de behöver få utmana varandras kroppskrafter emellanåt. Jag skriver detta enbart för att vi inte ska luras att tro att Anders Behring Breivik inte är av vår värld. Hans handlingar må vara extrema, men de bottnar någonstans i några av villkoren för vårt samhälle och vi vet om det och därför blir vi så isande skräckslagna. Så tunn, så tunn är den där fernissan som får oss att placera vår fria, civiliserade demokrati i ett slags motsatsförhållande till våldet och mörkret. Vi vet att det är en lögn och varje terrordåd – vem som en begår det – avslöjar lögnen.

Så finns det också ytterligare en typ av våld, det som är osynligt. Det våld som får oss att tiga fastän vi vill tala, smita undan fastän vi vill stå kvar, böja oss fastän vi vill ifrågasätta . Den sortens våld är nödvändigtvis inte fysisk: det kan bestå av repressalier, utfrysning eller hot om att förlora jobbet. Det är en sorts våld som finns överallt, på alla nivåer i samhället och inom alla grupper och det mest frätande eftersom det kan vara svårt att inse att det finns där. Det mynnar sällan ut i spektakulära vansinnesdåd, bara i sviktande självkänsla, i skam och skuld. Några står emot det. Antingen genom att ignorera det eller genom att öppet ifrågasätta det. Men så finns där alltid somliga individer – nästan alltid unga män – vars motståndskraft mot detta samhällets lilla våld är nästan obefintligt. De uppfattar varje liten inskränkning av sin frihet som ett uppsåtligt försök att bakbinda, varje motgång som en attack. Systemets kalla likgiltighet står de inte ut med utan de letar ständigt bevis för det personliga; de är personligt motarbetade och förföljda. De för en personlig kamp för rättvisa och frihet. De är en av få riddare som har förstått sanningen bakom samhällssystemet. De konstruerar en fantasivärld som de försöker legitimera genom att koppla ihop den till extrema ideologier av olika slag. De flesta stannar där och odlar sitt missnöje i det tysta, men några går längre och ett fåtal så långt som Anders Behring Breivik.

Kort sagt: händelser som dem på Utøya är så ofattligt brutala och vidriga att det, med rätta, väcker all vår bestörtning. Men det verkliga hotet kommer inte från det extrema. Aldrig från det extrema.