… har fått fullt spelrum sedan ungefär två veckor tillbaka.  Det är den del av mig som är fullständigt luststyrd. Som inte bryr sig ett vitten om något presteras eller ej, eller om det som i hastigheten skulle råka presteras blir bra eller dåligt. Min inre tidsanarkist är motsatsen till både luthersk och marknadsekonomisk arbetsmoral. Man kan inte hota med straff eller locka henne med pengar. Det enda som får henne att resa sig ur sin lättjefulla position på gräsmattan med en pocketbok är en god idé.Tidsanarkisten gör nämligen bara sådant som hon tycker är roligt. Emellanåt kan ganska mycket bli gjort på det sättet, men för tidsanarkisten är resultat inte en belöning utan bara någon slags ovidkommande biprodukt. Belöning är bara lusten själv; den brusande känslan av kreativitet.

Jag fruktar att min inre tidsanarkist i själva verket är mitt sanna jag. Att allt annat: pliktkänsla, målmedvetenhet och resultativer bara är en slags spel för gallerierna som min inre tidsanarkist lagt sig till med för att inte verka fullständigt socialt missanpassad i denna värld av prestationskrav. Men på semestern skakar hon av sig alla sådana manér och blir helt och hållet sig själv.