Igår tog jag färjan ut till ett efterlängtat Holmön och begav mig på utflykt. Jag vet inte riktigt vad det egentligen är med Holmön, men när jag kom dit för första gången förra sommaren var det kärlek vid första ögonkastet. Ja, det kändes nästan lite grann som att komma hem till ett välbekant tryggt ställe trots att jag aldrig hade  satt min fot där förut. Att få följa den smala byvägen över små fält och ängar och förbi välskötta hus och gårdar!  Att få sitta på en skraltig, skramlande hyrcykel från Båtmuseet! Att veta att närmaste kommersiellt överlastade plats där man inte kan göra annat än att hysteriskt konsumera saker  ligger en 45 minuters färjetur och fyrtio minuters busstur bort! För mig är det sinnebilden av lycka.

Jag trampade ned till Ängesön och vandrade sedan längs med Ängesöns östsida, genom skog och över släta klipphällar. Ibland djupt omsluten av granar och ris, ibland med vidunderligt vacker utsikt över blått vatten. På Holmöarna finns det gott om älg – det visste jag – och högar av älgspillning skvallrade om att stigen jag gick på nog oftare användes av djur än av turister med packning. Jag gick därför mest på helspänn hela tiden, särskilt i de tätaste snåren. Alltså: jag är uppvuxen vid hav och stora, vida öppna fält. Jag tycker om när man kan se sin fiende innan den attackerar. Men jag knatade på, inga älgar dök upp och till slut var jag framme vid en liten vacker strandremsa där jag svalkade fötterna och systematiskt började avliva de bromsar som förföljt mig i tre kilometer eller så.

På vägen tillbaka var jag nöjd, avslappnad – och ouppmärksam. Plötsligt när jag lyfte huvudet från stigen så stod hon bara där: en älgko med sin kalv ute i en öppen liten glänta ungefär femtio meter bort. Hon hade lyft sitt stora, vackra huvud mot mig och iakttog mig mycket upphöjt och mycket allvarsamt. Jag kände mig lite som kökspigans dotter som ertappats med att palla äpplen i drottningens trädgård, men som på grund av drottningens oändliga visdom och tålmodighet ändå blir förlåten. Jag backade. Hon tog med sig kalven och försvann bakom en liten dunge.

Efteråt tänkte jag att Holmöarna är indelade i två riken. På Holmön råder människornas värld. Där är det älgarna som gör intrång i trädgårdar och rabatter. Men på Ängesön härskar älgen. Där vistas man som en mycket liten gäst bland giganter.