Med viss bestörtning upptäcker jag att jag inte skrivit här på över en månad. Inte för att jag på något vis skäms för det. Jag har aldrig gett mig själv något löfte att vara en flitig uppdaterare. Nej, mer för att jag inte fattar var den där månaden tog vägen. Det var ju max två veckor sedan mitt senaste blogginlägg och inte en dag mer!

Hursomhelst. Jag lämnade London i mitten av december och har haft tre ljuvligt lugna veckor hemma i den tystaste av småländska skogar. Jag har inte gjort någonting. Jo, förresten lite har jag gjort. Jag har tittat i kapp hela serien Anno 1790. Jag har tittat i kapp hela julkalendern. Jag har tittat på den sista Harry Potter-filmen som jag missade på bio i höstas. Jag har tittat på första delen av dokumentären om Vasa. Jag har läst Gösta Berlings saga (det första jag var tvungen att göra på svensk mark var att rusa in på bokhandeln och skaffa pocketen eftersom jag längtat helt vansinnigt efter Gösta Berlings saga under flera veckors tid i London. Det är den enda text på svenska jag längtat efter. Konstigt?) och läst Maja Hagermans bok ”Försvunnen värld”. Eftersom detta är en blogg med ambitionen att åtminstone då och då handla om historia inser jag att både Anno 1790, Vasa-dokumentären och Maja Hagerman förtjänar någon slags mångordig kommentar, men jag spar det så länge.

För nu är det andra halvlek. Jag har två månader kvar i London och när jag igår satte mig ned för att sammanfatta det jag har tänkt att hinna med, förstod jag att sötbrödesdagarna definitivt är över. Detta blir två månader av hårt arbete. Och jag vill nu att ni föreställer er en ambitiös, seriös och oerhört arbetsvillig forskare som kommer att sitta bakom stora höga av böcker och papper likt en Gandalf i biblioteket, dag och natt för att lösa mänsklighetens alla gåtor. Huka er, bibliotekarier på Senate house library för ni kommer se mer av mig än ni önskar.

Och jag kommer till sist att se ut såhär!

Alltså, vad gör människor med sin väntan i en stor stad? Det blir ju så ofantligt mycket väntan hela tiden. Man väntar på tunnelbanan eller på bussen, man väntar på att få gå över vägen, man väntar på sin tur i kön till kassan i mataffären, till bankomaten, till biljettkassan. Man väntar aldrig särskilt länge. Max tio minuter en sen kväll när tunnelbaneturerna glesat ut. Men det är just det som är så förvillande och frustrerande. Om man väntar ute på landet kan man vänta länge. Väntan är stora sjok av tid som liksom plöjer djupa fåror i den utsträckta dagen. När jag jobbade om somrarna på Öland – ett vedervärdigt jobb för övrigt – fick jag ibland vänta en och en halv timme på bussen hem. Vad gjorde jag av den tiden? Jag minns inte, men en gång började det regna och då gick jag och satte mig under en väderkvarn. Jag tror att jag mest gjorde ingenting. Dagdrömde kanske, det är jag bra på. Här hinner man aldrig börja göra ingenting för väntan är så kort. Istället blir man stående, vilsen och irriterad i några minuters limbo innan ett svischande ljud hörs i tunneln och tåget kommer.

Somliga människor här verkar dock hantera denna sönderhackade tillvaro med ro. De tar upp en bok ur väskan och läser helt obekymrat – trots att de vet att läsningen kommer att avbrytas om en sisodär 45 sekunder. Skaffar sig folk en annan förmåga till koncentration om de bor länge i en stor stad? Eller lyckas de liksom tänja på den korta väntan så att liksom blir längre och mer användbar? Tycker de till och med att väntan är lång, eftersom de aldrig suttit under en väderkvarn i en timme på Öland?

Tunnelbanan kan jag numera hantera. Med frid i sinnet följer jag strömmen ned i underjorden, går inte i bitar i trängseln vid spärrarna och accepterar fakta när det i det överfulla tåget i rusningstid inte finns plats för mig. Min värsta väntan är istället trafikljusen vid de övertrafikerade londonska vägarna. Jag hatar att behöva stanna när jag är ute och går. Jag hatar att stå och stirra på en flod av plåt som rasslar förbi. Och jag hatar att systemet är så djävulskt uppbyggt att när man väl tagit sig över ena delen av gatan så slår det om till rött när man ska över den andra!

Trafikstockning!