Med viss bestörtning upptäcker jag att jag inte skrivit här på över en månad. Inte för att jag på något vis skäms för det. Jag har aldrig gett mig själv något löfte att vara en flitig uppdaterare. Nej, mer för att jag inte fattar var den där månaden tog vägen. Det var ju max två veckor sedan mitt senaste blogginlägg och inte en dag mer!

Hursomhelst. Jag lämnade London i mitten av december och har haft tre ljuvligt lugna veckor hemma i den tystaste av småländska skogar. Jag har inte gjort någonting. Jo, förresten lite har jag gjort. Jag har tittat i kapp hela serien Anno 1790. Jag har tittat i kapp hela julkalendern. Jag har tittat på den sista Harry Potter-filmen som jag missade på bio i höstas. Jag har tittat på första delen av dokumentären om Vasa. Jag har läst Gösta Berlings saga (det första jag var tvungen att göra på svensk mark var att rusa in på bokhandeln och skaffa pocketen eftersom jag längtat helt vansinnigt efter Gösta Berlings saga under flera veckors tid i London. Det är den enda text på svenska jag längtat efter. Konstigt?) och läst Maja Hagermans bok ”Försvunnen värld”. Eftersom detta är en blogg med ambitionen att åtminstone då och då handla om historia inser jag att både Anno 1790, Vasa-dokumentären och Maja Hagerman förtjänar någon slags mångordig kommentar, men jag spar det så länge.

För nu är det andra halvlek. Jag har två månader kvar i London och när jag igår satte mig ned för att sammanfatta det jag har tänkt att hinna med, förstod jag att sötbrödesdagarna definitivt är över. Detta blir två månader av hårt arbete. Och jag vill nu att ni föreställer er en ambitiös, seriös och oerhört arbetsvillig forskare som kommer att sitta bakom stora höga av böcker och papper likt en Gandalf i biblioteket, dag och natt för att lösa mänsklighetens alla gåtor. Huka er, bibliotekarier på Senate house library för ni kommer se mer av mig än ni önskar.

Och jag kommer till sist att se ut såhär!