Om ett minne från Bremerhavens hamnområde och varför skepp ska segla

Hemma och förkyld. Och vad ska man då göra om inte drömma sig bort till hav och segel?
I mitt huvud har jag en minnesbild från seglingen med Ostindiefararen Götheborg, skarp som ett fotografi trots att kameran låg under däck vid det tillfället och dessutom aldrig hade klarat av att fånga synen i sin fantastiska helhet. Det var kväll och vi hade inte lämnat Bremerhavens hamnområde än så jag hade följaktligen inte heller hunnit bli sjösjuk. Månen var uppe och stjärnorna bleknade i dess ljus. Vi gick för motor när vi snirklade oss ut genom hamnens smala passager och trånga kanaler. Plötsligt dök det upp ett jättelikt fartyg vid kajen på vår babordsida. Hennes ruffiga grå stålskrov reste sig som en bergvägg ovanför våra huvuden. Det var ett helt monströst överdimensionerat fartyg. Ett sådant som man inte fattar hur det överhuvudtaget kan röra sig, eller ens flyta. Det var ett lastskepp men såg varken ut som en tanker eller ett bulkfartyg utan mer som en slags utbränd version av Titanic. Ett spökskepp helt enkelt. I månskenet avtecknade sig skuggan av vår rigg, av trä, hampa och beslagna linnesegel, alldeles tydligt och skarpt på lastfartygets sida. Jag stod helt tyst och följde skådespelet när vår rigg sakta, sakta gled ut med denna vägg av stål. Det förflutnas besvärjande av havet, mötte dagens försök till detsamma. Det var bara det att perspektiven var upp- och nedvända. Det stora moderna lastfartyget låg alldeles stilla och hennes gråbeiga skrovliga sidor i månljuset fick henne snarast att se forntida ut. Lilla Götheborg passerade piggt förbi, på väg ut mot öppet hav för att så småningom sätta segel. Det förflutna tycktes segra. Nutiden lämnades obönhörligen på efterkälken.

När Ostindiefararen Götheborg byggdes var det många som tyckte att det var vansinne. Somliga hävdade till och med att skeppet inte skulle kunna segla och att en långresa till Kina var en fullständig omöjlighet. Att Svenska Ostindiska Kompaniet (1731-1813) genomförde inte mindre än 132 expeditioner till Kina med fartyg av Götheborgs konstruktion verkade inte ha någon betydelse, då modernt sunt förnuft höjde sin röst. Men skeppet byggdes och visade sig ha alldeles utmärkta segelegenskaper, vilket om inte annat säger något om vår nutida arrogans mot det förflutnas teknik och kunskaper. Kanske är det till och med så att 1700-talets människor, efter sina förutsättningar, var långt mycket skickligare och bättre sjömän än vi någonsin kan bli. Att vi i en kappsegling skulle ligga som en trögrörlig jätte vid kajen, medan de obekymrat fyllde seglen med vind och satte kurs mot målet. Utan GPS.

I nästa vecka fattas beslut om Götheborg ska segla vidare eller bli museiskepp. Frågan väcker splittring. Mycket i diskussionen handlar om marknadsföring, turism och goodwill. Men det finns även andra perspektiv (som jag vet att kommunpolitiker brukar ha problem att förstå). Som till exempel att skeppet bidragit alldeles enormt till våra kunskaper om hur det gick till att bygga, segla och underhålla ett segelfartyg under tidigmodern period. Det är ett stycke levande kulturhistoria av ett slag som är mycket svårt att hitta. Och eftersom människor och deras sociala liv i mångt och mycket formas efter deras praktiska villkor får man också en oöverträffad inblick i hur vardagen ombord kunde ha gestaltat sig. Detta är kunskaper som inte går att få på något annat sätt och jag är övertygad om att Götheborg ännu har mycket, mycket mer överraskande och spännande erfarenheter att ge oss. Men detta förutsätter att skeppet seglar. Ett museiskepp kan inte ge oss dessa erfarenheter. Ett museiskepp är nämligen inget skepp, utan bara ett stycke rum, vilket som helst. Museiskepp finns i många städer, men det finns bara en enda seglande Ostindiefarare som heter Götheborg.

För övrigt är det marinhistoriska forskningsfältet på frammarsch. 2010 inleddes verksamheten på Centrum för Marinhistoria Studier (CEMAS) i Stockholm som ett sätt att stärka forskning och samarbete. Det vore ju minst sagt lite märkligt om Göteborg, av alla städer, med sin symbiosliknande relation till havet och sin långa, långa sjöfartshistoria, skulle förneka oss sitt bästa bidrag.

En egen liten värld

Kasta ett öga på den här bilden och våga sedan påstå att jag har fel eller överdriver det minsta lilla. Götheborg är världens vackraste skepp. Och hon är lika snygg i månljus under stjärnklar himmel vill jag påpeka. För övrigt är jag landsjuk och måste hålla i mig i skrivbordet när jag jobbar och jag är lite bekymrad över mina händer där fingeravtrycken är bortslipade. Kommer jag nånsin kunna flyga SAS med pekfingret som identitet igen? Hur blir det till jul? Men i övrigt…

…i övrigt är det märkligt hur en egen liten värld kan skapas på bara en vecka. Och hur människor som varit fullständiga främlingar så snabbt kan förvandlas till vänner man nu saknar. Det är underligt att det kan vara så ljuvligt att stå sömnig klockan två mitt i natten och huttra uppe på soldäck (föga soligt den tiden på dygnet)och sova ihopknycklad i en hängkoj som en sill i en sillåda och ha ont i varenda muskel och aldrig komma ur kläderna. Det är egendomligt hur snabbt allt det man i vanliga fall har runt omkring sig av vardagsliv, nyheter, media, identitetsmarkörer, börjar kännas som ett överflödigt brus. Allt som betyder något till sist är rätt tamp, rätt kläder för vädret, rätt tid för fika och rätt uppmuntran av skeppskamraterna. En förföriskt enkel värld. Inte helt enkel att återvända från. På tåget hem låg jag i min sovvagn och kände mig ihålig och tom.

Och nu är jag tillbaka i min vanliga värld där blåkläder och tjärhänder får stå tillbaka för tentarättningar och forskningsfrågor. Tack och lov har också studenterna återvänt. Sommarens tomma, ödsliga rum har fyllts av människor som pratar, dricker kaffe och gör saker. En frisk myllrande flod av förväntan och förvirring. Jag blir glad och upplivad av det. Och om inte det räcker för att hålla inspirationen vid liv under hösten har jag förstås Arnold.

Just nu…

… älskar jag att det står Ostindiefararen Götheborg i min kalender. Det får mig att känna mig cool och häftig på något vis. Jag är inte bara en gammal dammig doktorand på ett kontor som luktar av krigsarkivets trehundraåriga volymer (som gör de vita arkivhandskarna alldeles grå om fingertopparna) utan en doktorand som ska klättra i högsta masten.

… förundras jag över att det går att göra en film om en man som är förvandlad till en gris och flyger stridsflygplan över det tidiga 1900-talets Medelhav utan att det på något sätt känns osannolikt. Men Hayao Miyazaki kan.

… hoppas jag att min rumskollega har rätt när hon menar att vi nu har tagit kontrollen över vår doktorandtillvaro. För att illustrera detta gav hon mig en fin bild av en muskulös Arnold Schwarzenegger på en vit häst. Jag är Arnold och hästen är avhandlingsarbetet. Såhär:

Full kontroll och total coolhet! Vilken symbol för hösten!