Hemma och förkyld. Och vad ska man då göra om inte drömma sig bort till hav och segel?
I mitt huvud har jag en minnesbild från seglingen med Ostindiefararen Götheborg, skarp som ett fotografi trots att kameran låg under däck vid det tillfället och dessutom aldrig hade klarat av att fånga synen i sin fantastiska helhet. Det var kväll och vi hade inte lämnat Bremerhavens hamnområde än så jag hade följaktligen inte heller hunnit bli sjösjuk. Månen var uppe och stjärnorna bleknade i dess ljus. Vi gick för motor när vi snirklade oss ut genom hamnens smala passager och trånga kanaler. Plötsligt dök det upp ett jättelikt fartyg vid kajen på vår babordsida. Hennes ruffiga grå stålskrov reste sig som en bergvägg ovanför våra huvuden. Det var ett helt monströst överdimensionerat fartyg. Ett sådant som man inte fattar hur det överhuvudtaget kan röra sig, eller ens flyta. Det var ett lastskepp men såg varken ut som en tanker eller ett bulkfartyg utan mer som en slags utbränd version av Titanic. Ett spökskepp helt enkelt. I månskenet avtecknade sig skuggan av vår rigg, av trä, hampa och beslagna linnesegel, alldeles tydligt och skarpt på lastfartygets sida. Jag stod helt tyst och följde skådespelet när vår rigg sakta, sakta gled ut med denna vägg av stål. Det förflutnas besvärjande av havet, mötte dagens försök till detsamma. Det var bara det att perspektiven var upp- och nedvända. Det stora moderna lastfartyget låg alldeles stilla och hennes gråbeiga skrovliga sidor i månljuset fick henne snarast att se forntida ut. Lilla Götheborg passerade piggt förbi, på väg ut mot öppet hav för att så småningom sätta segel. Det förflutna tycktes segra. Nutiden lämnades obönhörligen på efterkälken.
När Ostindiefararen Götheborg byggdes var det många som tyckte att det var vansinne. Somliga hävdade till och med att skeppet inte skulle kunna segla och att en långresa till Kina var en fullständig omöjlighet. Att Svenska Ostindiska Kompaniet (1731-1813) genomförde inte mindre än 132 expeditioner till Kina med fartyg av Götheborgs konstruktion verkade inte ha någon betydelse, då modernt sunt förnuft höjde sin röst. Men skeppet byggdes och visade sig ha alldeles utmärkta segelegenskaper, vilket om inte annat säger något om vår nutida arrogans mot det förflutnas teknik och kunskaper. Kanske är det till och med så att 1700-talets människor, efter sina förutsättningar, var långt mycket skickligare och bättre sjömän än vi någonsin kan bli. Att vi i en kappsegling skulle ligga som en trögrörlig jätte vid kajen, medan de obekymrat fyllde seglen med vind och satte kurs mot målet. Utan GPS.
I nästa vecka fattas beslut om Götheborg ska segla vidare eller bli museiskepp. Frågan väcker splittring. Mycket i diskussionen handlar om marknadsföring, turism och goodwill. Men det finns även andra perspektiv (som jag vet att kommunpolitiker brukar ha problem att förstå). Som till exempel att skeppet bidragit alldeles enormt till våra kunskaper om hur det gick till att bygga, segla och underhålla ett segelfartyg under tidigmodern period. Det är ett stycke levande kulturhistoria av ett slag som är mycket svårt att hitta. Och eftersom människor och deras sociala liv i mångt och mycket formas efter deras praktiska villkor får man också en oöverträffad inblick i hur vardagen ombord kunde ha gestaltat sig. Detta är kunskaper som inte går att få på något annat sätt och jag är övertygad om att Götheborg ännu har mycket, mycket mer överraskande och spännande erfarenheter att ge oss. Men detta förutsätter att skeppet seglar. Ett museiskepp kan inte ge oss dessa erfarenheter. Ett museiskepp är nämligen inget skepp, utan bara ett stycke rum, vilket som helst. Museiskepp finns i många städer, men det finns bara en enda seglande Ostindiefarare som heter Götheborg.
För övrigt är det marinhistoriska forskningsfältet på frammarsch. 2010 inleddes verksamheten på Centrum för Marinhistoria Studier (CEMAS) i Stockholm som ett sätt att stärka forskning och samarbete. Det vore ju minst sagt lite märkligt om Göteborg, av alla städer, med sin symbiosliknande relation till havet och sin långa, långa sjöfartshistoria, skulle förneka oss sitt bästa bidrag.