När jag fick veta att Tomas Tranströmer fick årets nobelpris i litteratur började jag nästan gråta. Men eftersom jag satt inne på MAX hamburgerrestaurang på Arlanda just då, kände jag mig tvingad att skärpa mig. Så jag gjorde det. Skärpte mig.

Men ändå. Äntligen, äntligen, äntligen! Tranströmer är en av mina absoluta favoritförfattare. Om jag bara ska ta med mig en enda bok någonstans brukar det vara hans samlade dikter i pocketutgåva jag packar ned. Tranströmer har rest med mig på nästan varenda tåg, varenda flyg och varenda buss. Han fick till och med följa med ombord på Ostindiefararen Götheborg. Anledningen? Man kan slå upp vilken sida som helst i den där diktsamlingen och i några korta rader få en hel värld till skänks. Det är inte många poeter som klarar en sådan läsning. Alla poeter brukar ha några dikter som man liksom inte fastnar för. Eller som känns lite lösa, ofärdiga eller rentav onödiga. Aldrig Tomas Tranströmer. Han är helt enkelt vad Akademien påstår att han är: en av världens bästa poeter!

Och till mina illitterata arbetskamrater vid fikabordet i morse säger jag bara en sak: det är dags att släppa fördomarna om poesi. Läs honom!

Det finns en Tranströmerdikt för varje tillfälle, denna är en av mina favoriter:

Under tryck

Den blå himlens motordån är starkt.

Vi är närvarande på en arbetsplats i darrning,

där havsdjupet plötsligt kan uppenbara sig –

snäckor och telefonen susar.

Det sköna hinner man bara se hastigt från sidan.

Den täta säden på åkern, många färger i en gul ström.

De oroliga skuggorna i mitt huvud dras dit.

De vill krypa in i säden och förvandlas till guld.

Mörkret faller. Vid midnatt går jag till sängs.

Den mindre båten sätts ut från den större båten.

Man är ensam på vattnet.

Samhällets mörka skrov driver allt längre bort.

Efter tre veckors semester har jag hunnit en bit in på den ambitiösa sommarläsningslistan. Jag har läst två av de fyra Dorothy Sayers deckarna som kommit ut i den där förföriska nyutgåvan och därmed också förälskat mig i Lord Peter Wimsey ( bara namnet!) och den svala, lätt ironiska trettiotals-prosan.

Med liv och lust kastade jag mig sedan åter in i första delen av Robin Hobbs Fjärrskådartrilogi. Jag har läst den en gång förut, fast på svenska. Den här gången blev det en trevlig engelsk pocket istället. Robin Hobb är den typen av fantasyförfattare som man gärna vill ska hålla sig strikt till mycket low fantasy. Ja, low i den meningen att magin är rätt begränsad. Det är människorna och de miljöer de vistas i samt vad (den berättartekniskt strikt kontrollerade) magin gör med människorna som är böckernas stora behållning.  Och i den första delen Assassin’s apprentice är hon alldeles enastående.

Efter Hobb tog jag mig an Lars Gustafssons ”Mot noll” som var så fylld med matematiska formler att jag fattade intet, men det gjorde inte så mycket. Jag gillar när matematik, fysik och filosofi flyter samman. När den strikta naturvetenskapen öppnar upp dörrarna mot svindlande djup och avgrunder. Det är naturligtvis extra intressant för en historiker det faktum att vi inte ens vet vad tid är – själva grundförutsättningen för en historikers hela arbete. Liksom att tid inte är nog för samtidighet. Det krävs en samtidighet i rum också. Till exempel är jag otroligt fascinerad över att när man står och stirrar ut i en stjärnhimmel i själva verket blickar bakåt i tiden. Dessa stjärnor lyser nu – och ändå lyser de inte nu. Märkligt.

Nu är jag tillbaka i deckarträsket med en outsider: Camilla Läckbergs ”Fyrvaktaren”. Det finns en särskild anledning till att jag läser den, men det berättar jag inte nu. Ja, förutom fascinationen att läsa en författare som blivit så notoriskt utskälld för sin usla gestaltningsförmåga på kultursidorna förstås. Jag har ännu inte riktigt förstått varför. Läckberg kanske inte excellerar på området, men jag tycker heller inte att hon är  sämre än många av sina mer hyllade kollegor, som Stieg Larsson till exempel vars karaktärer är allt annat än trovärdiga och texten mycket oftare beskrivande än gestaltande. När det gäller underhållningslitteraturen verkar det snarast vara ett rent lotteri vilka som man väljer att spotta på och vilka som upphöjs till litteraturens finrum. Eller så är det så enkelt som att författarens kön avgör. De manliga författare som skriver underhållningslitteratur stryker kritikerna medhårs för att visa vilka folkliga och vågade kritiker de är, de kvinnliga skriver man ner för att återställa sitt finkulturella överläge. Hemska tanke om den skulle vara sann!