När jag fick veta att Tomas Tranströmer fick årets nobelpris i litteratur började jag nästan gråta. Men eftersom jag satt inne på MAX hamburgerrestaurang på Arlanda just då, kände jag mig tvingad att skärpa mig. Så jag gjorde det. Skärpte mig.

Men ändå. Äntligen, äntligen, äntligen! Tranströmer är en av mina absoluta favoritförfattare. Om jag bara ska ta med mig en enda bok någonstans brukar det vara hans samlade dikter i pocketutgåva jag packar ned. Tranströmer har rest med mig på nästan varenda tåg, varenda flyg och varenda buss. Han fick till och med följa med ombord på Ostindiefararen Götheborg. Anledningen? Man kan slå upp vilken sida som helst i den där diktsamlingen och i några korta rader få en hel värld till skänks. Det är inte många poeter som klarar en sådan läsning. Alla poeter brukar ha några dikter som man liksom inte fastnar för. Eller som känns lite lösa, ofärdiga eller rentav onödiga. Aldrig Tomas Tranströmer. Han är helt enkelt vad Akademien påstår att han är: en av världens bästa poeter!

Och till mina illitterata arbetskamrater vid fikabordet i morse säger jag bara en sak: det är dags att släppa fördomarna om poesi. Läs honom!