Litteratur får tiden att upphöra, skrev jag före jul. Well…. ibland får litteraturen tiden att bli till. Som i Charlotte Brontës ”The professor”. B gav mig boken i julklapp och jag kastade mig förstås över den. Kan man någonsin få nog av brittiska 1800-talsromaner? ”The professor” är Charlottes första roman, skriven före succén Jane Eyre men publicerad långt efter den. Den är till skillnad från Jane Eyre strikt realistisk och följer en ung föräldralös man som blir lärare på en skola i Bryssel där han blir involverad i flera kärlekshistorier. Tiden gör sig här påmind i all sin glans. För även om Charlotte Brontë gör sitt bästa för att framställa sin huvudperson som en hjälte, är det svårt att behålla någon som helst sympati för honom. Han är så vidrigt självgod, så uppblåst präktig och dessutom så ohämmat rasistisk att man helt enkelt inte står ut. Det enda som liksom gör honom lite uthärdlig är att den kvinna han till sist väljer att gifta sig med är en kvinna med intelligens som vägrar sluta yrkesarbeta efter giftermålet och att han har förstånd nog att stödja hennes beslut. Han har i övrigt begränsad förmåga till empati med andra människor utan dömer dem skoningslöst efter småsaker: hur de klär sig, hur de pratar, hur deras ansikte ser ut eller hur bra de är på att behärska sig.  Sin välgörare, den excentriska och mycket ensamma Mr Hunsden (möjligen en föregångare till Rochester) som han har att tacka för allt,  betraktar han som elak och beräknande och han visar aldrig honom någon välvilja förrän möjligen alldeles i slutet.

Någon enstaka gång låter Charlotte Brontë läsaren förstå att hon inte riktigt håller med sin huvudperson, men för det mesta verkar hon stå helt och hållet på hans sida. Hon är övertygad om att han är en moraliskt fulländad person där jag ser en självupptagen, småaktig och hänsynslös människa. Plötsligt blir det så tydligt att hennes och min moraliska kompass är helt annorlunda varandra. Att hon skrev för en annan tid än min, en tid där det var helt riktigt att beskriva flamländare som lata, odugliga, tröga människor, fransmän (och katoliker) som falska och svekfulla och där det yttre i allt var en spegling av det inre.

Nej, som realist är Charlotte Brontë helt outhärdlig. Då är det bättre att istället läsa hennes syster Annes bok ”Främlingen på Wildfell hall” som är en fantastisk bok. I mitt tycke den överlägset bästa av alla Brontë-systrarnas böcker, men det är ju förstås en smaksak.