Humanisthusets plågor

Två saker har irriterat mig hela dagen. Det första är att man måste ha passerkort till alla dörrar i hela humanisthuset. Snälla nån, SEMESTERN ÄR ÖVER! Är det inte dags att man blir insläppt på sitt eget jobb i vanlig god ordning igen utan att behöva fumla med kortet? Dessutom är dörrarna så tröga och hjärtskärande skramlande att man drar sig för att öppna dem i alla fall. Ingen inbrottstjuv kan obemärkt smyga sig in i våra korridorer. Man blir upptäckt  tjugo dörrar bort, minst.

Det andra är att det som vanligt byggs om i närheten av skrubben och att de rara, raska gossarna till byggarbetare haft radion igång på högsta volym hela dagen. Som att befinna sig i närheten av en festival. Jag satt under min filt i fåtöljen, med raggsockor på fötterna, hett te i en termos och rättade tentor medan jag svor för mig själv. Snälla nån, vi FORSKAR faktiskt! Vi behöver tystnad och ostördhet för våra känsliga och komplicerade tankar. (Jag har för övrigt inte frusit på hela sommaren. Jag hade glömt bort hur det kändes. Men tillbaka på mitt kontor vet jag nu precis.)

I slutet av dagen kom ett frågeformulär om arbetsmiljön i Humanisthuset på mejlen. Finns det möjligtvis något som behöver åtgärdas? Ja, mitt förslag är att någon jämnar detta K-märkta eländesbygge med marken och bygger något mer människovärdigt. Helst innan helgen.

Kyla eller kampen mot Akademiska hus

När det är kallt ute…

… är det ofta alldeles iskallt inomhus också. Akademiker tänker nämligen så mycket att de alstrar värme med hjärnan, tror Akademiska hus och vägrar höja temperaturen i Humanisthusets lokaler. Olyckligtvis är det inte sant så vi går allihop omkring och huttrar. I personalutrymmet där vi äter vår lunch är det som om en kall arktisk vind ständigt sveper över lunchbordet. På kontoret i går satt jag hela dagen med en filt och en varmvattenflaska men blev ändå inte varm.

Idag kom min handledare till min räddning. Jag fick låna ett extra element. Under några ljuva eftermiddagstimmar fick jag känna mig som Cora Sandels Alberte gör om morgonen (den enda stunden på dagen då hon är varm): mjuk, lätt och levande. Som att lägga upp fötterna framför brasan!

Äntligen värme!