En av de saker som jag tycker är roligast med mitt avhandlingsämne är att det hände för så länge sedan. Det låter kanske lite korkat, men jag ska strax förklara mig. Med länge sedan menar jag att samhället har hunnit förändras på så många olika sätt att det framstår som ett helt främmande land. Världen 1670 och de människor som levde däri var helt enkelt mycket annorlunda världen 2011. En stor del av min tid går åt till att försöka pussla ihop det där främmande landets inre logik. Hur tänkte människorna egentligen och hur såg deras föreställningsvärldar ut? De var förstås inte alltid överens sinsemellan, på samma sätt som vi inte är det, men vissa saker hade de gemensamt. Ett gemensamt sätt att ordna världen på som avgjorde vad de tyckte var logiskt, förnuftig och självklart eller märkligt, stötande och rentav naturvidrigt. Att försöka begripa denna främmande ordning är det som jag tycker är allra roligast med att forska. Det är när man håller på med det som man blir mycket klart och tydligt påmind om att vissa saker som vi gärna vill se som beständiga neutrala storheter – som förnuft och logik till exempel – i själva verket mest är gungflyn. Det vi kallar förnuft är ingenting annat än ett uttryck för den världens ordning som vi anser för självklar på samma sätt som 1600-talets människor såg sin ordning som självklar. Och på samma sätt som deras ordning nu har blivit främmande, kommer vår ordning också att bli det. Det som för oss är logiskt och förnuftig kommer en dag framstå som förvirrat, osammanhängande och kanske rentav lite galet. Som den historiker jag är drömmer jag om att kunna resa i framtiden. Men inte för att se hur världen har blivit, utan för att se vad de tycker om oss. Vilka luckor i vår värld som de har avslöjat. Frågan är om man skulle stå ut med den vetskapen sedan. Om man ville resa tillbaka. Eller om det skulle vara outhärdligt att leva i en värld om man hela tiden var medveten om det främmande och osammanhängande i det som utmålades som förnuft och sanning.
Kategoriarkiv: Historia i allmänhet
Om ett minne från Bremerhavens hamnområde och varför skepp ska segla
Hemma och förkyld. Och vad ska man då göra om inte drömma sig bort till hav och segel?
I mitt huvud har jag en minnesbild från seglingen med Ostindiefararen Götheborg, skarp som ett fotografi trots att kameran låg under däck vid det tillfället och dessutom aldrig hade klarat av att fånga synen i sin fantastiska helhet. Det var kväll och vi hade inte lämnat Bremerhavens hamnområde än så jag hade följaktligen inte heller hunnit bli sjösjuk. Månen var uppe och stjärnorna bleknade i dess ljus. Vi gick för motor när vi snirklade oss ut genom hamnens smala passager och trånga kanaler. Plötsligt dök det upp ett jättelikt fartyg vid kajen på vår babordsida. Hennes ruffiga grå stålskrov reste sig som en bergvägg ovanför våra huvuden. Det var ett helt monströst överdimensionerat fartyg. Ett sådant som man inte fattar hur det överhuvudtaget kan röra sig, eller ens flyta. Det var ett lastskepp men såg varken ut som en tanker eller ett bulkfartyg utan mer som en slags utbränd version av Titanic. Ett spökskepp helt enkelt. I månskenet avtecknade sig skuggan av vår rigg, av trä, hampa och beslagna linnesegel, alldeles tydligt och skarpt på lastfartygets sida. Jag stod helt tyst och följde skådespelet när vår rigg sakta, sakta gled ut med denna vägg av stål. Det förflutnas besvärjande av havet, mötte dagens försök till detsamma. Det var bara det att perspektiven var upp- och nedvända. Det stora moderna lastfartyget låg alldeles stilla och hennes gråbeiga skrovliga sidor i månljuset fick henne snarast att se forntida ut. Lilla Götheborg passerade piggt förbi, på väg ut mot öppet hav för att så småningom sätta segel. Det förflutna tycktes segra. Nutiden lämnades obönhörligen på efterkälken.
När Ostindiefararen Götheborg byggdes var det många som tyckte att det var vansinne. Somliga hävdade till och med att skeppet inte skulle kunna segla och att en långresa till Kina var en fullständig omöjlighet. Att Svenska Ostindiska Kompaniet (1731-1813) genomförde inte mindre än 132 expeditioner till Kina med fartyg av Götheborgs konstruktion verkade inte ha någon betydelse, då modernt sunt förnuft höjde sin röst. Men skeppet byggdes och visade sig ha alldeles utmärkta segelegenskaper, vilket om inte annat säger något om vår nutida arrogans mot det förflutnas teknik och kunskaper. Kanske är det till och med så att 1700-talets människor, efter sina förutsättningar, var långt mycket skickligare och bättre sjömän än vi någonsin kan bli. Att vi i en kappsegling skulle ligga som en trögrörlig jätte vid kajen, medan de obekymrat fyllde seglen med vind och satte kurs mot målet. Utan GPS.
I nästa vecka fattas beslut om Götheborg ska segla vidare eller bli museiskepp. Frågan väcker splittring. Mycket i diskussionen handlar om marknadsföring, turism och goodwill. Men det finns även andra perspektiv (som jag vet att kommunpolitiker brukar ha problem att förstå). Som till exempel att skeppet bidragit alldeles enormt till våra kunskaper om hur det gick till att bygga, segla och underhålla ett segelfartyg under tidigmodern period. Det är ett stycke levande kulturhistoria av ett slag som är mycket svårt att hitta. Och eftersom människor och deras sociala liv i mångt och mycket formas efter deras praktiska villkor får man också en oöverträffad inblick i hur vardagen ombord kunde ha gestaltat sig. Detta är kunskaper som inte går att få på något annat sätt och jag är övertygad om att Götheborg ännu har mycket, mycket mer överraskande och spännande erfarenheter att ge oss. Men detta förutsätter att skeppet seglar. Ett museiskepp kan inte ge oss dessa erfarenheter. Ett museiskepp är nämligen inget skepp, utan bara ett stycke rum, vilket som helst. Museiskepp finns i många städer, men det finns bara en enda seglande Ostindiefarare som heter Götheborg.
För övrigt är det marinhistoriska forskningsfältet på frammarsch. 2010 inleddes verksamheten på Centrum för Marinhistoria Studier (CEMAS) i Stockholm som ett sätt att stärka forskning och samarbete. Det vore ju minst sagt lite märkligt om Göteborg, av alla städer, med sin symbiosliknande relation till havet och sin långa, långa sjöfartshistoria, skulle förneka oss sitt bästa bidrag.
Arkivnytt
Senast var det Ernst Brunner. Som menade att historiker inte använder sig av riktigt källmaterial tillräckligt ofta, utan stöder sig på sekundärlitteratur. Jag vet inte när Ernst Brunner senast träffade en historiker. Men det var i alla fall inte mig eller mina kollegor. Åh, jag älskar mitt källmaterial! Jag älskar att åka till Krigsarkivet och beställa upp mina tjocka, tjocka volymer. Jag älskar att sitta och bläddra i dem; trehundra år gammalt papper, trehundra år gammalt bläck. Och jag älskar hur det långa avståndet mellan mig och den tid jag forskar om plötsligt krymper ihop till ett intet. Det enda som skiljer mig från dem är en tunn vit arkivhandske i bomull.
Om man frågar en historiker var de tycker är roligast med sitt jobb skulle nog de allra flesta svara mötet med källorna. Och alla de glimrande små överraskningar man kan finna där. För det man helst av allt vill hitta är ju inte sånt som bekräftar ens tankar om hur saker och ting var, utan sånt som utmanar dem. Som vänder upp och ned på ens fördomar. Eller som bara är helt oväntat.
I veckan hittade jag till exempel en kärleksdikt på rim bland amiralitetsrättens alla dokument och domar. Den är skriven av barberargesällen Håkan Ekman till skeppardotter Anna Catarina Flygare 1704. Han är kanske ingen flink poet, men den går i alla fall såhär (med min modernisering):
Som jag förnimma måst, att många tvivel bär, om jag rätt älskar dig, om jag dig håller kär om jag av hjärtat dig rätt hjärtligen har menat om kärleks rätta bund tillsammans förenat att jag kan ombetrott att vara hos min vän och morkär reser bort och kommer hit igen så tror jag ingen än lär falskhet hava funnit att den till någon tid ur mitt hjärta har runnit. Jag lever i detta med den tillförsikt och hopp, att jag dig trogen blir med ande, själ och kropp, allenast lämpa så, att med mål allt göres att ej för stort omtal på holmen om oss föres De hästar morkär vill att henne skulle betjäna, dem kan jag nu I hast få ingalunda låna för ty de äro sjuka man dem ej bruka kan Jag eljest alltid är i enskilt som i an Hennes välvilliga tjänare Håkan Ekman
annasarahammar.com 