Sjömanspoesi anno 1689

Vinden är nu rum och god

seglen stå båd full och trinda,

sätt till bramsel och vår blinda;

Styrman, akt på ror och lod!

Jämka seglen så att vi

i vår rang och ordning bli

 

Så kunde sjölivet vara, när amiral Werner von Rosenfeldt fick beskriva det. Hurtigt och lätt – och i fullkomlig ordning. Amiralen seglar först, sedan alla andra efter rang. Ombord var alla raska och flitiga matroser som visste att hantera block och jungfrur, stroppar och trossar, rår och stänger, fall och skot. I verkligheten var det tidvis rätt bråkigt, rörigt och stökigt på däck. Det var fullt av folk, djur,  trummor och pipor, smällande kanoner och officerare som ropade sina befallningar och grälade på dem som inte lydde. Antagligen skulle vi, om vi gjorde ett studiebesök, förbluffas över att skeppet överhuvudtaget seglade. Frågan är om 1600-talets människor och vi ens talar om samma sak när vi talar om ordning? Där vi ser kaos, såg de kanske bara en fullt fungerande, aktiv verksamhet där oredan i själva verket var hårt styrd genom tusen regler för lydnad och lojalitet, skyldigheter och förpliktelser,maktutövning och hierakiskt ordnade relationer.  För oss osynliga tecken som försvann i röran men för dem en kompass klar och tydlig som Polstjärnan.

Den bästa av världar

I den bästa av världar skulle det funnits mönsterrullor för vanliga båtsmanskompanier i flottan samt utförliga kyrkböcker från samma år som mitt domboksmaterial är ifrån. Det finns det inte. Jag har spenderat dagen för att försöka se om det någonstans finns någonting som klaffar, men resultatet är klent. Det är vid sådana tillfällen som man svär över att man valt att ägna sig åt 1600-tal då hälften brunnit, somligt slarvas bort och annat aldrig har existerat. Det är som att sitta med en handfull avklippta gardtrådar i handen och försöka gissa sig till vad för slags mönster som trådarna en gång var en del av. De källor som man trots allt faktiskt har kan tolkas på alla möjliga sätt, har tusen förbehåll och ständigt misstänkta slagsidor åt alla möjliga (fel) håll.

Jag tror att det är det är den blodiga källhanteringen då man sitter gråtfärdig med sina anteckningar och register som får akademiska historiker att bli så djupt provocerade av klåpare som till exempel Herman Lindqvist eller Christopher O’Reagan. Dessa hitte – på – historiker lever nämligen i den bästa av världar. De sysslar bara med eliten där källmaterialet vanligtvis är gott, funderar aldrig över källornas tvetydighet eller eventuella olämplighet utan plockar glatt bland gobitarna utan ett trist källkritiskt raster som smular sönder fantasin. De utvalda gobitarna klistras sedan ihop lite hursomhelst, om det bara gör historien spännande. Tråkigheter som  pålitlighet eller sanningshalt verkar aldrig ha bekymrat dem. Berättarglädjen och fascinationen över det förflutna liksom vibrerar från sidorna: ”ser ni nu hur lustigt herr Y och X tänkte under denna konstiga tid!” Eller: ”tänk att alla missförstod den stackars snälla kung Gustaf och var sådana elaka skurkar.” Man kan påstå att den ena var god och den andre ond, att misslyckade krigståg berodde på att fel hjärnor planerade dem, att folk tänkte si eller så utan att grunda sina påståenden på annat än dramaturgisk lämplighet. I den bästa av världar behöver man inte ens några båtsmansrullor som klaffar med domstolsprotokollen. Om man tycker att båtsmännen verkar vara ett gäng unga, ogifta råa sällar så är det helt enkelt bara så. Jag skulle just nu vilja leva i den världen åtminstone lite grann. Själv funderar jag nämligen över varje stavelse. Kan jag verkligen påstå det här? Är det sant? Är det troligt? Har jag tolkat det hela rätt nu? Vad händer om man vänder på alltihop och istället ställer en sådan här fråga? Varför bygger ingen en tidsmaskin så jag kan åka tillbaka och kolla upp vissa detaljer? I den bästa av världar skulle varje historisk institution ha en tidsmaskin och vi tidigmoderna historiker med våra skrala källor skulle få använda den mest. Den som forskar om något som hänt efter 1920 får fråga mormor istället. I den bästa av världar.

Kölhalningens mysterier

Under mitt första doktorandår har det gått upp för mig att jag sysslar med ett område där folk gärna kastar ur sig glada, obekräftade påståenden om allt möjligt. I synnerhet tycks finnas starka uppfattningar om hur grymt, hårt, orättfärdigt och eländigt livet till sjöss var förr i tiden. Sadistiska kaptener piskade och kölhalade folk dagarna i ända, och kölhalning var ju, det vet ju alla, i praktiken samma sak som en dödsdom. Ett sådant påstående verkar förvisso kanske klokt. Att bli nedhissad och dragen runt kölen på ett större skepp måste ju enligt all logik vara förenat med livsfarlighet. Ofta resoneras ganska omsorgsfullt för de krosskador och skärsår som följde,  för att inte tala om den uppenbara drunkningsrisken. Jag skulle så gärna vilja lugnt luta mig tillbaka och acceptera detta påstående som en sanning men…

… efter att ha umgåtts ett år med rättskipningen inom stormaktstidens flotta går det att se ganska tydliga mönster. Straffen må varit hårda, med våra ögon sett kanske rentav grymma, men godtycklighet tillhörde inte amiralitetsrättens brister. Tvärtom var den ytterligt pragmatisk och ytterligt noggrann i sitt avstraffande. Om en sådan rätt verkligen såg anledning att döma någon till döden skulle den utan tvekan tillämpa ett vedertaget dödsstraff, som halshuggning, arkebusering eller hängning (vid stöld), inte ett nästan-dödsstraff. Det är en invändning. En andra invändning kommer från ett exempel som Rudolf Thunander nämner i sin bok Hovrätt i funktion (Lund 1993). Där ledde ett gatlopp 1694 till att två tjuvar efter gatloppet dog. Händelsen blev en skandal. Den ansvariga exekutorn avsattes och blev dessutom tvungen att betala dryga böter, 200 daler silvermynt, till tjuvarnas änkor. Alltså:ett hårt kroppsstraff var ett hårt kroppsstraff, inte ett dödsstraff. Om straffet ändå ledde till att den dömde dog, hölls räfst och rättarting med de ansvariga.

Nu har jag närmat mig en tredje invändning. Jag har lyckats matcha ihop 1692 års dombok med volontärregementenas mönsterrullor. Det är inte en helt lätt sak att göra eftersom källäget är så hopplöst fragmentariskt och både rullor och domböcker har stora luckor. Till saken hör att 1692 dömde amiralitetsrätten fem volontärer till kölhalning, av vilka jag lyckats spåra upp två stycken. Vid 1692 års slut levde de fortfarande, trots straffet. Vad betyder det? Dömdes straffet inte ut? Jo, i 1692 års dombok står ingenting om mildring eller benådning. Men var de verkligen arbetsföra? Ja, i rullan står ingenting om någon sjuklighet. Två fall är naturligtvis patetiskt lite. Men de pekar i alla fall på en sak: kölhalning var inte i praktiken en dödsdom. Om någon dog av en kölhalning var det ett misstag. Att straffet trots detta var ett hårt och tortyrliknande straff är väl närmast självklart.