Kategoriarkiv: Böcker om historia

Flottigt boktips!

Publicerat av under Böcker om historia, Flottan under stormaktstiden

Det är lätt hänt att man tänker på flottan endast som sjöslag och dundrande kanoner. Men det verkligt spännande är ju egentligen inte dessa små, sällsynta utbrott av dramatik, det verkligt spännande är hur man överhuvudtaget fick en sådan jätteorganisation som flottan att fungera. De krav som flottan ställde på produktion av både mat och materiel är närmast obegripliga. 1790 utrustades till exempel skeppet Wasa med 59 000 kilo bröd, 13 000 liter öl och omkring 14 500 liter brännvin. Ett enda skepp. Hur det förmoderna samhället lyckades producera de enorma mängder mat och dricka som behövdes för att hålla en stående flotta är knappt fattbart.

Om hur den militära organisationens krav och ordning påverkade örlogsstaden Karlskrona med omnejd handlar boken Pest, produktion och politisk kultur av Karl Bergman. Om man som jag är intresserad av hur en militär ordning influerat och – i vissa stycken – format det civila samhället är det här en utmärkt bok. Amiralitetet har i tre delstudier att handskas med relationen mellan militär verksamhet och borgerskap, försörjningen av flottan samt hur man skulle klara av den pestepidemi som härjade i Europa och nådde Karlskrona mitt under brinnande krig året 1710. Som alltid fastnar jag för vardagens små detaljer. I synnerhet  från de avsnitt som handlar om pestepidemin. Som när major Psilander i januari 1711 anmälde att alla åtta alnars brädor till (begravnings)kistor tagit slut och att man nu måste använda brädor som var 10 alnar istället.  Eller änkan som reser till sin döda makes skepp för att ordna upp hans affärer och de döende båtsmännen vars kläder och lakan inte bränns så som reglementet föreskriver utan används igen eller säljs. Den tidigmoderna tiden är på det viset fullständigt obarmhärtig på samma sätt som livet i dagens fattiga och katastrofdrabbade områden är obarmhärtigt. Mitt i katastrofen måste man först och främst fokusera på de praktiska omständigheterna. Något annat finns det knappast tid till. Vilket inte innebär att den känslomässiga dimensionen inte finns. Den tar sig bara, i denna tidiga 1700-tals värld, för oss ofta ganska främmande uttryck. Som att liken behålls i husen i över en vecka eftersom man vill att de ska begravas ordentligt – inte bli stjälpta i jorden på någon pestkyrkogård utan ceremonier. Man kan undra hur det var att bo i det hus där de döda hann bli fler än de levande. Att fortsätta vardagen på det viset man var tvungen att göra bland de likstela kropparna av människor man älskat. Att alla inte fann sig i sitt öde framgår av löjtnant Falcks agerande. Om hans utegångsförbud inte upphävdes så att han kunde lämna det hus där hans hustru och hans tre barn dött hotade han med att bli sin egen självmördare. Karl Bergman är definitivt någonting på spåren i denna korsväg mellan militär ordning och livets och dödens kaos.

En historiker är en historiker är en…?

Publicerat av under Böcker om historia, Historia i allmänhet

Ibland frågar folk varför akademiska historiker alltid är så arga på författare som Herman Lindqvist eller Christopher O’Regan. De skriver ju så bra. Så spännande och intressant. De får verkligen historia att kännas levande. Är de akademiska historikerna månne avundsjuka på att så många läser deras böcker? Eller är det den beryktade akademiska snobbismen? Den som säger att om man inte är doktor/docent/professor/stormogul eller Academicus allvetus så borde man inte få ge ut några böcker alls!

Nej. Det är ren och skär frustration! Jag ska förklara varför med hjälp av ett litet exempel:  Christopher O’Regans I stormens öga om hur den stackars missförstådda kungen Gustaf IV Adolf avsätts i en statskupp, iscensatt av ett gäng konspirerande officerare och adelsmän. Exemplet är inte menat att starta en hätsk kampanj mot O’Regan. Det vore orättvist när han, till skillnad från till exempel Herman Lindqvist, faktiskt bemödar sig  om att åtminstone uppsöka arkiven. Boken bygger alltså till vissa delar på förstahandskällor. En del av dessa råkar jag ha läst.

Statskuppen den 13 mars 1809 är en fantastiskt spännande händelse, i synnerhet eftersom det finns en störtflod av ögonvittnesskildringar till allt som ägde rum den dagen och allt som föregått månaderna innan. Under första hälften av 1800-talet blev det nämligen på modet att utge sina memoarer och dagböcker i tryck. Alla ville publicera sitt hjärtas uppbyggliga mening och de gamla revolutionsmännen från 1809 kunde förstås inte vara sämre. De skrev ned sina färgstarka och äventyrliga minnen så det stod härliga till. Deras berättelser är stoff till åtskilliga romaner: det är nattliga äventyr, hemliga möten, hissnande förklädningsepisoder och ångestframkallande ”nästan – avslöjade” – ögonblick. För en historiker är de emellertid djupt problematiska. Och detta av två enkla skäl.

Det första skälet är att många av dessa berättelser helt enkelt inte skrevs ner när själva händelserna ägde rum, utan först många år senare. Försök själv minnas vad du gjorde förra veckan. Vad åt du? Vad hade du på dig? Vilka människor träffade du? Vad sa de? I vilken ordning ägde allt detta rum? Hopplöst. Det finns faktiskt inte en chans att komma ihåg, i detalj, en serie händelser som inträffade för två, tre eller – som i vissa fall –  tjugo år sedan. Men inte nog med att man glömmer. Man lägger till. Man förvanskar. Man stuvar om. Detta gör man vanligtvis helt omedvetet. Man putsar helt enkelt minnet så att det ska stämma bättre överens med sådant man sedan upplevt, eller med den sortens människa man senare blivit eller med vad andra sagt borde ha hänt.

Det andra problemet är att man dessutom kan ha anledning att medvetet putsa minnet. Och det har samtliga av dessa revolutionsmakare. Alla vill de framhäva sig själva och sin betydelse för fosterlandets räddning. Alla vill de framhålla de övrigas mycket ringa insats. Alla har de anledning att klaga på någon, berömma en annan och lägga vissa ord i munnen på en tredje för att vinna fördelar i den pågående offentliga debatten. Om man jämför alla dessa ögonvittnesskildringar med varandra finns det inte en enda som till punkt och pricka överensstämmer med någon annan. Ibland är skillnaderna ganska grova. Det är olika datum, olika klockslag, olika människor som påståtts närvara på vissa möten och fullständigt olika redogörelser för ordväxlingar, dispyter och hur besluten fattats. Några av dem – kanske rentav alla – måste ljuga eller åtminstone ha mycket fel. En riktig historiker försöker naturligtvis att ta reda på vilka som ljuger och börjar ett omsorgsfullt detektivarbete. Finns det ingen solklar lösning är den riktiga historikern skyldig att redovisa att källorna på vissa punkter faktiskt inte stämmer överens. Det kan ha gått till på det här sättet men det kan också ha gått till på ett helt annat sätt och vi vet inte.

Men vad gör en författare som O’Regan? Jo, han klipper och klistrar hej vilt mellan de olika motstridiga berättelserna utan att låtsas om ett enda dugg att de är motstridiga. Han plockar russinen ur kakan, lyfter fram de allra smaskigaste godbitarna (där man verkligen kan misstänka att folk ljuger) och redovisar dessa som om det vore sant. Som i följande episod när kungen tillfångatagits och blir (enligt O’Regan) förolämpad av de vakthavande officerarna där han sitter på en stol:

”En av de allra oförskämdaste var Jacob Cederström som hoppade runt på sitt träben och kastade ur sig förolämpningar mot kungen. Möjligen blev han försagd när Gustaf Adolf i vänlig ton bad honom att sitta eftersom det måste vara tröttande att stå så länge.”

Denna episod andas både närvaro, berättarglädje och kunskaper.  Det finns egentligen bara ett problem med den: Jacob Cederström var sannolikt aldrig där.  Påståendet att han skulle ha hävt ur sig grova förolämpningar kommer från Magnus Jacob Crusenstolpes roman Morianen som utgavs under 1840-talet. Cederström och Crusenstolpe ska ett par år dessförinnan råkat i ett häftigt gräl med varandra då Crusenstolpe – som fram till dess haft uppfattningen att Jacob Cederström var en revolutionshjälte (även det kan man ju ha synpunkter på)- systematiskt istället började förtala honom.  Jacobs oförskämdhet bekräftas inte någon annanstans och Jacob Cederström lär själv ha sagt ( i ett annat sammanhang) att han aldrig var hos kungen efter statskuppen. Andra påstår att han var där men inte sa något och ytterligare andra hävdar att hans bror var där, men inte han själv. Av detta kan man dra slutsatsen att det inte finns någon hejd på hur förvirrad en så enkel sak som vilka personer som befann sig i ett visst rum under ett visst klockslag en viss dag faktiskt kan bli.

Nu är väl detta en petitess kan man tycka men det signalerar ett förhållningssätt. En riktigt historiker låter sig faktiskt inte nöja med skrönor och påhitt. En riktig  historiker vill veta vad som verkligen hände och faller inte pladask för första bästa färgstarka rövarhistoria. En riktig historiker granskar sina uppgifter, om inte annat av hänsyn till de döda och försvarslösa människor man försöker berätta om. Och så länge man inte besitter en sådan yrkesheder (för det är vad det faktiskt är)  tycker jag heller inte att man förtjänar epitetet historiker. Då är man historieberättare. Eller underhållare. Eller något annat. Alldeles oavsett hur intressant och spännande man sedan skriver.