Min mamma blev nervös av att jag vågade skriva så öppet på bloggen om mitt facebookande förra veckan. Tänk om folk skulle tro att jag inte jobbar! Tänk om min chef skulle läsa det! Folk har blivit av med jobbet för mindre.

Nu tror inte jag att min chef bryr sig så värst. Men det här med arbetsmoral är en underlig sak som jag har grubblat på länge. Den verkar komma i ett antal steg. För det första mäts den i tid. Inte vilken tid som helst utan rätt tid mellan rätt klockslag.  Den som arbetar mellan klockan åtta och klockan fem om dagarna är således en duktig och flitig människa med god arbetsmoral, medan den som börjar klockan tolv mitt på dagen och jobbar till klockan nio på kvällen är en suspekt slarver. Detta har ju naturligtvis sin upprinnelse i att morgonmänniskor alltid räknats till de ordentliga, goda människorna medan det bara är försupna konstnärer och samhällets avskum som piggnar till på kvällen

För det andra mäts arbetsmoral i effektivitet. Det är med effektivitet är så knepigt att jag tvingades slå upp det i SAOB (Svenska Akademins ordbok), alla tidigmoderna historikers bästa vän. SAOB skriver:

egenskap(en) l. tillstånd(et) att vara effektiv, verkningsfullhet; kraft, styrka.

Tyvärr står det ingenting om hur man mäter sådan verkningsfullhet när det kommer till intellektuellt arbete.  I brist på bättre måttstock mäts effektivitet därför i synbara resultat. Det vill säga: den som plitar ihop tio sidor text och skriver ut dem under en arbetsdag är en duktig och flitig människa med god arbetsmoral. Den som efter en dags tänkande äntligen har knäckt ett besvärligt teoretiskt problem är…  en suspekt slarver.  För den som råkar ha jobb som baserar sig på kreativt tänkande är detta naturligtvis en katastrof. Hur mäter man sitt tänkande? När blir det effektivt? Är det mer effektivt att skriva ned tio sidors referat av någon författares syn på det ena eller det andra, än att sitta en eftermiddag och grubbla på en forskningsfråga? Effektivitetskriteriet utesluter dessutom en sak till: vikten av att göra ingenting.

Att det kan ha betydelse att göra ingenting är såklart oerhört provocerande i en tid där allt ska kunna mätas och värderas enligt fastlagda skalor. Men jag vill påstå att det i själva verket är kärnan, essensen, i allt kreativt arbete. Det är inte så att man ska sitta stilla på en stubbe och vänta på inspiration, för då kan man få vänta i evigheter. Inspiration uppstår ur arbete, det är min fasta övertygelse. Däremot måste man ibland ge hjärnan en chans att i lugn och ro få bearbeta saker – genom inte tänka, inte skriva, inte vara effektiv. Det är när man inte gör någonting som man skapar förutsättningarna för att vara kreativ. I tankepauserna uppstår nämligen det oväntade. När får man oftast en plötslig och genialisk idé? När kommer man på den självklara lösningen? När öppnar sig ett nytt, oväntat perspektiv? Jag vet inte hur det är med er andra, men för mig händer detta vanligen när jag gör något helt annat än försöker vara effektiv: på morgonen precis när jag vaknat, på bussen hem, i badkaret eller sysselsatt med något som överhuvudtaget inte har med jobbet att göra.

För det tredje är det viktigt  att hålla en konstant, god och jämn arbetstakt. Den som punktligt infinner sig på kontoret klockan åtta, författar tio sidor text, skriver ut den och lämnar kontoret klockan fem för att sedan upprepa alltsammans i samma goda, jämna takt följande dag och dagen därpå och dagen efter det är en god, flitig människa med arbetsmoral. Den som jobbar frenetiskt intensivt tolv timmar ena dagen, och bara förmår fyra timmar nästa är en…

…suspekt slarver.

I jobb som kräver att alla varje dag gör sin del inom vissa tidsramar  för att fungera är en sådan arbetsmoral helt logisk. Man kan inte ha ett sjukhus när sjuksköterskor och läkare kommer och går lite som de vill. Men vårt jobb är inget sjukhus. Det enda som spelar roll i slutändan är kvalitén på det vetenskapliga arbete vi bedriver. Om det arbetet gör sig bäst i sängen på eftermiddagen eller framför ett skrivbord klockan sju på morgonen måste väl ändå göra detsamma. Om det sker ryckvis eller i en stadig, jämn takt måste väl göra detsamma! Om man tänker bäst med pennan i handen eller stirrandes in i väggen med en kaffekopp på huvudet måste väl ändå göra detsamma!

Antagligen är det väl också förkastligt att sitta och skriva blogginlägg mitt på blanka eftermiddagen. På arbetstid! Ja, men det händer även att jag till exempel sitter och läser en artikel på min fritid. Då är det knappast någon som ifrågasätter min dåliga fritidsmoral.