… Husman och Husman

Publicerat januari 8, 2012 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Flottan under stormaktstiden, Ur arkivet

Jag glömde ju… slitet med rullorna igår fick en oväntad belöning. Jag hittade nämligen plötsligt en sjöofficerare vid namn Hans Husman som var i tjänst vid 1700-talets början. Lite senare har han bytt namn till Ridderheim. Han har alltså adlats! Namnet Husman klingar särskilt bekant för mig eftersom jag ägnar ett helt avsnitt i min avhandling åt en konflikt mellan underlöjtnant Erik Hansson Husman och den adliga kaptenen Werner von Rosenfelt. Nu kastade jag mig över Svenska adelns ättartavlor. Kunde Hans Husman vara sonen?

Visst var han det! Och så fick jag också veta vad hustrun till Erik Hansson Husman hette. Hon som var med ombord på Danska Fenix där hela konflikten ägde rum och som omsorgsfullt försökte försvara sin man genom att muta ett par båtsmän att vittna falskt. Hon hette Catharina Olofsdotter Möller. En liten upptäckt för mänskligheten, men en rolig upptäckt för mig!

Om man vill läsa om en riktig upptäckt istället kan man göra det här: Om Joachim Östlunds upptäckt av en svensk slavhandel i Medelhavet under 1700-talet.

… och i mål!

Publicerat januari 7, 2012 av annasara under Akademiker pysslar och fixar

Nej, detta inlägg har ingenting att göra med det föregående. Jag har inte bestämt mig för att packa väskan och åka hem och jag tror inte att det plötsligt är mars månad heller. Men DÄREMOT…

…har jag äntligen, äntligen slutfört den ändlösa (och ändlöst tråkiga) inmatningen av 50 års mönsterrullor in i ett prydligt exceldokument. De sista åren klarades av enbart tack vare Hans Zimmers musik till sista Sherlock Holmes (för att få rullorna att kännas som ett actionäventyr) samt mitt enorma medtagna lakritsförråd från Sverige. Nu återstår inget annat än att snygga till listorna, ställa upp diagrammen och tabellerna och skriva ihop en snitsig artikel. Den kommer bli rafflande vill jag lova. Vem vill inte läsa om svenska sjöofficerares tjänstgöring och karriärvägar i flottan 1650-1715?

Det är, allvarligt talat, sådant här som får mig att undra lite grann över vad jag egentligen håller på med. Är detta meningsfull kunskap? Jag misstänker att några mindre begåvade hjärnor hos Svenskt näringsliv skulle säga nej. Men jag kommer, efter lite grubblande, trots allt fram till motsatsen. Ja, det är meningsfullt. Jag vet ju vad denna kartläggning ska användas till. Ihop med mitt övriga material tecknar den en delvis annorlunda bild av den svenska flottan anno sen stormaktstid än vad som vanligen brukar komma fram. Och den bilden bidrar i sin tur till att nyansera vår syn på 1600-talet, vilket i sin tur, det är jag övertygad om, bidrar till att nyansera vår syn på oss själva. För mig är historia i första hand ett existentiellt ämne. Det förflutna ger oss en spegel att hålla upp så vi plötsligt får syn på vilka vi själva är. Det är också en jättelik bank av mänskliga erfarenheter. Vackra och roliga så väl som ohyggliga och smärtsamma. Att utforska denna bank, denna jättekatedral sprunget ur människans väsen, kan väl inte vara något annat än meningsfullt?

Det för övrigt sällan forskning funkar så fint att enskilda studier leder till stora genombrott, nya produkter och stigande försäljningssiffror. För det mesta är forskning ett enda långt mödosamt pusslande där pusslet täcker hela Grönland och man själv är upptagen med hundrafemtio små bitar i hamnen i Sisimiut. Man förstår ju att det utifrån kan se en aningen verklighetsfrånvänt och insnöat ut. Men så småningom, när bitarna läggs ihop med andras bitar börjar man långsamt kunna skymta något. En bild som inte liknar något annat man förut har sett. Ibland kan den bilden förändra hela vårt sätt att se på världen – och oss själva. Därmed är det förstås inte säkert att det går att tjäna pengar på den, men det är ju en världslig sak.

Verkligheten hinner ikapp

Publicerat november 25, 2011 av annasara under Akademiker pysslar och fixar, Flottan under stormaktstiden, Ur arkivet

Det här var veckan då jag hade tänkt avsluta det empiriska förarbetet till det som ska bli min engelska artikel. Jo, pyttsan! Fram till nu har jag levt i en lycklig föreställning att jag ligger lite steget före hela tiden. Jag skickade till exempel in min anmälan till en marinhistorisk konferens TRE VECKOR innan ansökningstiden gick ut. Jag brukar annars göra sådant sista dagen. Men nu har verkligheten hunnit i kapp. Och jag är så less, så less på mina mönsterrullor. Varför har ingen gjort det här tidigare? Brukar inte forskare i militärhistoria ha en slags förkärlek för sådant som att sitta och räkna folk i rullor, ställa upp tabeller och presentera sina resultat i oändligt deskriptiva texter? Nu sitter jag och gör det istället och jag som varken tycker att det är roligt att räkna, göra tabeller eller skriva deskriptivt. Det enda nöjet hittills har varit att kunna muttra sådant som: social mobilitet i flottan? Bah! Det var ju för tusan djävlar nästan omöjligt att avancera någonstans om man började som vanlig båtsman. Folk som börjat som skeppsgossar och slutat som amiraler tycks i regel ha kommit från välbärgade borgarfamiljer och styrker mer den brittiska marinhistorikern Nicholas Rodgers tes om att flottan var en karriärväg för medelklassen än svenska drömmar om den fattiga bondpojkens klättrande mot gyllene höjder. Nå, om jag någon gång blir färdig kommer jag att äntligen ha en god uppfattning om den svenska officerskåren. Hur karriärvägarna gick, hur länge folk egentligen tjänstgjorde i genomsnitt och vad man kunde förvänta sig av framtiden om man till exempel lät sig värvas som styrman på något av kungens örlogsskepp. Kanske får man också en liten glimt av vilka människor som egentligen var befäl i den svenska flottan och det kommer förstås vara nödvändigt att förstå om jag med någon slags trovärdighet så småningom kunna ge mig i kast med min avhandlings tredje del: identitet och kollektiv.

Mönsterrullorna påminner mig hursomhelst om varför jag tycker att det börjar bli tråkigare och tråkigare ju närmre 1700-talet man kommer. Det är för att alla adlas. Och för att strukturerna i flottan liksom har börjat sätta sig. Det är roligare när allt är förvirrat och när flottans slitvargar ännu inte har belönats för sitt slit och deras söner inte äntrat flottans värld på en räkmacka och innan alla har gift sig med döttrarna till majorer och amiraler.

Om jag inte höll på och föra in uppgifter från rullorna i prydliga uppställningar och tabeller hela dagarna skulle jag ha suttit och läst Margarette Lincolns ”Naval wives and mistresses” (2011) om det något roligare ämnet flottan och kvinnorna.