Nej, detta inlägg har ingenting att göra med det föregående. Jag har inte bestämt mig för att packa väskan och åka hem och jag tror inte att det plötsligt är mars månad heller. Men DÄREMOT…

…har jag äntligen, äntligen slutfört den ändlösa (och ändlöst tråkiga) inmatningen av 50 års mönsterrullor in i ett prydligt exceldokument. De sista åren klarades av enbart tack vare Hans Zimmers musik till sista Sherlock Holmes (för att få rullorna att kännas som ett actionäventyr) samt mitt enorma medtagna lakritsförråd från Sverige. Nu återstår inget annat än att snygga till listorna, ställa upp diagrammen och tabellerna och skriva ihop en snitsig artikel. Den kommer bli rafflande vill jag lova. Vem vill inte läsa om svenska sjöofficerares tjänstgöring och karriärvägar i flottan 1650-1715?

Det är, allvarligt talat, sådant här som får mig att undra lite grann över vad jag egentligen håller på med. Är detta meningsfull kunskap? Jag misstänker att några mindre begåvade hjärnor hos Svenskt näringsliv skulle säga nej. Men jag kommer, efter lite grubblande, trots allt fram till motsatsen. Ja, det är meningsfullt. Jag vet ju vad denna kartläggning ska användas till. Ihop med mitt övriga material tecknar den en delvis annorlunda bild av den svenska flottan anno sen stormaktstid än vad som vanligen brukar komma fram. Och den bilden bidrar i sin tur till att nyansera vår syn på 1600-talet, vilket i sin tur, det är jag övertygad om, bidrar till att nyansera vår syn på oss själva. För mig är historia i första hand ett existentiellt ämne. Det förflutna ger oss en spegel att hålla upp  så vi plötsligt får syn på vilka vi själva är. Det är också en jättelik bank av mänskliga erfarenheter. Vackra och roliga så väl som ohyggliga och smärtsamma. Att utforska denna bank, denna jättekatedral sprunget ur människans väsen, kan väl inte vara något annat än meningsfullt?

Det för övrigt sällan forskning funkar så fint att enskilda studier leder till stora genombrott, nya produkter och stigande försäljningssiffror. För det mesta är forskning ett enda långt mödosamt pusslande där pusslet täcker hela Grönland och man själv är upptagen med hundrafemtio små bitar i hamnen i Sisimiut. Man förstår ju att det utifrån kan se en aningen verklighetsfrånvänt och insnöat ut. Men så småningom, när bitarna läggs ihop med andras bitar börjar man långsamt kunna skymta något. En bild som inte liknar något annat man förut har sett. Ibland kan den bilden förändra hela vårt sätt att se på världen – och oss själva. Därmed är det förstås inte säkert att det går att tjäna pengar på den, men det är ju en världslig sak.