Nej, det är sannerligen inte lätt att skriva.  Jag orkar ett par timmar, sedan är det som alla tankar trasslar in sig i varandra och smälter samman till en liten gröt inne i huvudet. Jag känner igen det från pjässkrivandet. Då kunde jag skriva i max tre dagar, sedan måste jag rensa huvudet genom att göra något annat – helst något som inte krävde något. Gå promenader, sitta på ett kafé och dricka kaffe, driva omkring helt planlöst i lägenheten eller umgås med vänner.  Och det är inte bara skrivandet i sig som slukar energi. Man måste också vara vaksam på alla troll som hoppar fram ur hörnen när man inte är beredd.

”Vad håller du egentligen på med?” – trollet dyker ofta upp halvvägs i processen. När man nästan har ordning och därför börjar ifrågasätta den. Det trollet stuvar om i dokumenten, klipper ut viktiga bitar, klistrar in andra helt meningslösa, gömmer böcker, slarvar bort anteckningar. I värsta fall hamnar man besegrad på golvet medan trollet härjar fritt vid datorn och raserar allt arbete som en tropisk orkan.

”Du skriver som en kratta” – trollet brukar dyka upp i slutet av processen. Antagligen för att jag blivit en fena på att hålla det ur vägen när jag skriver som mest intensivt. Då är jag på min vakt. Men när jag är nästan klar, sakta vågar börja andas ut och glömmer att hålla garden uppe, då står det plötsligt där, lägger huvudet medlidsamt på sned och säger: ”men herregud, är det där allt du kan åstadkomma?” Sedan följer en uppräkning på allt som saknas, allt som är fel, allt som andra människor kommer att anmärka på. Ju närmre deadline, desto elakare troll.

Ja, och så finns ju förstås ”du gör aldrig tillräckligt – trollet” som ständigt verkar ligga i bakhåll. Särskilt utsatt blir man de motiga, långsamma dagarna och har man väl släppt trollet innanför tröskeln är det svårt att bli av med. Då spelar det ingen roll om man så skriver hela avhandlingen på en eftermiddag, trollet kommer envisas med att man arbetar långsamt, inte gör någonting, slösar på skattebetalarnas pengar.

Men troll är troll och de spricker när man lyser på dem. Ja, ibland kan man behöva ta till en blankslipad värja för att skynda på processen lite. ”Vad håller du egentligen på med” – trollet brukar försvinna om jag byter arbetssätt. Lämnar datorn för penna och papper, eller börjar rita stort på whiteboard-tavlan medan jag triumferade säger: ”jag håller på att lösa ett svårt problem. Var snäll och stör mig inte. ”Om trollet envisas lägger jag till: ”om du inte försvinner nu kommer jag att döda dig omedelbart.”

”Du skriver som en kratta” -trollet brukar försvinna om jag ignorerar det. Jag stoppar öronproppar i öronen och låtsas som om jag inte ser det. Står det i vägen trampar jag på det utan att be om ursäkt. Efter ett tag av fullständig hänsynslös negligering slinker det plötsligt ut genom dörren och brukar dröja med att återvända.

”Du gör aldrig tillräckligt” – trollet kräver en viss sorts envishet för att bli av med. Men när man stått och skrikit tillräckligt många gånger i trollets öra att man alltid gör just precis så mycket som man är nöjd med, brukar även det till sist lufsa iväg. Om inte annat för att det får ont i öronen.