Stackars denna blogg. Den har verkligen fått komma i sista hand stora delar av den här våren. En orsak är ju att jag bloggat för Curie. Inte för att jag precis översköljt dem med inlägg men de blogginlägg jag trots allt lyckats snickra ihop har hamnat där och inte här. En annan orsak är att jag helt enkelt haft för mycket att göra och dessutom varit på resande fot en stor del av tiden. Orsaken är däremot inte att det inte finns någonting att skriva om. Det finns det. Till exempel kom ett besked för någon vecka sedan att man planerar att flytta DAUM – dialekt – ortsnamns och folkminnesarkivet från Umeå till Uppsala. Här kan man läsa om det. Eftersom arkivet har till uppgift att samla in  ”material om det svenska språket, det nationella minoritetsspråket meänkieli samt dialekter, folkminnen, folkmusik och namn” från i första hand  Västerbottens och Norrbottens län” förefaller det milt sagt idiotiskt att förlägga ett sådant arkiv till Uppsala. (Jag vet att somliga i södra Sverige tror att Uppsala ligger i norra Sverige och att det ovanför bara finns tundra och isbjörnar. Så är det inte.) Varför ett sådant arkiv ska ligga på 100 mils avstånd från dem det berör är helt obegripligt. Det är inte bara det att avståndet ökar rent geografiskt. Geografiska avstånd vänjer man sig nämligen vid i Norrland. Jag vet historiker i Stockholm som gnäller när de måste åka till  Uppsala efter källmaterial. Det är förstås skrattretande för en historiker i Umeå.   Att kuska land och rike runt efter tillgängligt källmaterial ingår liksom i jobbet.

Men det är det mentala avståndet som verkligen spelar roll. Att flytta DAUM söderut förstärker känslan av att Norrland är en avlägsen provins om vilken centralmakten ska insamla material. Exotiska seder och bruk ska kartläggas. Märkvärdiga dialekter ska analyseras. För några grupper är detta inte bara kafferastförtretligt. För några grupper – jag tänker framför allt på samer –  påminner det om en statspolitik som för inte allt för länge sedan förbjöd, stängde ute och fördrev med ena handen och samlade trummor, koltar och renhornsknivar med den andra. Man fruktar således att det geografiska avståndet ska förändra blicken. Från  arkivet som handlar om ”oss”  till  arkivet som  handlar om ”dem”.

Men det geografiska avståndet spelar också roll.  Inte minst ur ett demokratiskt perspektiv. Varför ska människor i Norrland tvingas åka hundra mil för att hitta information om sin hembygd, sin dialekt och sina ortnamn? Och vilka kommer att göra det? Är arkiven plötsligt bara till för akademiker med expensmedel? Nej, här gör man bäst att tänka om. Skam är det annars!

Om detta borde jag förstås ha skrivit redan för en vecka sedan, men då hade jag bytt skrivbordet i Skrubben mot stranden  i Kroatien. Jag köpte inga souvenirer men jag fick med mig en ändå när vågorna i Adriatiska havet höll på att skölja ut Virginia Woolf till havs. Nu har Ett eget rum buckliga, saltstänkta sidor. Så ofta som Virginia Woolf skrev om havet känns det på något sätt helt rätt.

Adriatiska havet några minuter innan det sköljer över ”Ett eget rum”