Det talas då och då om vikten av att lära av historien. Det är till exempel därför som historia är ett skolämne och därför som en myndighet som Forum för levande historia finns. För att vi ska bli informerade om historiska skeenden och sedan undvika att göra samma misstag. Men tanken att historien är till för att tjäna som exempel kommer i själva verket från en annan tid, då historieämnet främst var till för att lära blivande regenter att styra och slåss. Genom att studera gamla kungars och fältherrars metoder och misstag, kunde den unge fursten slipa de nödvändiga färdigheterna för att bli en god härskare. Huruvida detta är en modell som också passar dagens elvaåriga mellanstadieelever låter jag vara osagt.

För mig är historia inget exempelämne. Det är ett demokratiskt, medborgligt och existensiellt ämne. Det handlar om att förstå sin samtid och kunna fatta beslut på korrekta grundvalar. Det handlar inte om att undvika gamla misstag. Det handlar om att förstå sig på orsakerna bakom till det som händer nu. Historia handlar också om den egna platsen i denna samtid. Kanske inte så mycket om den omhuldade idéen om ursprung och samhörighet, som en möjlighet att kunna spegla sig i andra människors liv och livsvillkor och därigenom bli medveten om sitt eget.

Men man ska också läsa historia för dess egen skull. För att vår värld helt enkelt är en följd av ansträngningar gjorda av människor i det förflutna och för att vi är skyldiga alla dessa människor en slags ihågkomst. Vi är skyldiga att försöka förstå dem – på deras villkor. En sådan hållning tvingar dessutom fram en viss ödmjukhet. Det är inte så att vår samtid sitter inne med alla svar. Det är inte heller så att vi som lever nu är de klokaste människor som har existerat. Det är kanske inte ens så att det som händer nu kommer ha någon avgörande betydelse för alla de tusentals år som kommer efter. Vi kommer, en dag, att vara lika glömda som de vanliga kvinnor och män, barn och gamla som levde här för tusen år sedan och vars röster i stor utsträckning gått förlorade.

Att läsa historia för historiens egen skull gör också att historia inte bara blir en räcka väldramatiserade anekdoter om män i lustiga hattar, utan ett faktiskt möte. Ett möte mellan nutid och dåtid. Och om man släpper taget om den förenklande föreställningen att historia handlar om att hitta rötter och gemensam identitet kan man stundom bli riktigt överraskad. Världen har sett mycket annorlunda ut. Så annorlunda att jag har mer gemensamt med en etiopisk getbonde av idag, än med någon född under 1600 – talet, om än aldrig så svensk och aldrig så lik mig. En tillbakablick på de omkring 160 000 år som den moderna människan har existerat får en att inse det egentligen självklara. Det är inte Nationen eller idéer om ett Gemensamt förflutet som binder oss samman. Det är Samtidighet.