Barbro Alving (mer känd under signaturen Bang) tar tåget ned till Småland för att hälsa på Elin Wägner.

Precis den scenen fick mig att önska att jag var född ett antal decennier tidigare. Tänk att bara kunna ta tåget och hälsa på Elin Wägner!

För övrigt fylls jag alltid av en känsla av att på något sätt blivit grundlurad när jag läser biografier om kvinnor.  Med alla dessa starka människor som tog plats i samtidsdebatten – hur kan historieskrivningen, litteraturvetenskapen och alla de andra förment objektiva vetenskaperna, ständigt reducera dem till skuggor, till ett betydelselöst intet? Varför framstår det hela tiden som om det är först nu, 2010 som kvinnor är en kraft att räkna med? Skräckslaget undrar jag om alla dagens kvinnliga författare, skribenter, politiker, forskare och tänkare också kommer att sorteras ut ur historieböckerna på samma maniska och omsorgsfulla vis vi sorterat ut gårdagens!

Har i höst läst Henrik Berggrens tegelstensverk om Olof Palme, Underbara dagar framför oss. Titeln är vacker, både som hänsyftning på en starkt idealistisk politiker och som en slags hälsning från en tid som inte längre finns. En tid innan framstegstron grumlades av miljöförstöring, terrorism och klimathot. Då det på något sätt fortfarande  var en självklarthet att varje generation skulle få det lite bättre än den föregående.

Det finns biografier och biografier. En del framstår snarast som kataloger över årtal, namn och viktiga hållpunkter. Sådana biografier tycker jag är dödligt tråkiga och jag brukar sällan läsa ut dem. Men så finns det andra biografier som lyckas ge liv och gestalt åt inte bara en människa, utan också hans eller hennes värld. Detta är en sådan biografi. På klar och smidig prosa greppar Berggren ledigt över nästan hela 1900-talets politiska historia, samtidigt som han med säker hand mejslar fram bokens huvudperson, Olof Palme, både som människa (inbillar man sig) och som politiker. Det enda som jag ibland retar mig lite på är att Berggren i mångt och mycket skriver för människor som har egna minnen av Olof Palme och den tid som var hans. För den som  råkar vara född för sent för att minnas Norrmalmstorgsdramat eller kärnkraftverksdebatten efter Harrisburg 1979   gäller det att vara påläst. Men detta kan man förlåta Berggren, boken är fyllig och rik nog ändå. Och om man förr aldrig bekantat sig med Olof Palme (om igen för att man råkar vara född lite för sent) kan man med fördel börja här och få berättelsen om ett helt land på köpet.

Min bestående känsla när jag till sist slog igen boken för gott efter många sena kvällars läsning, var för övrigt denna: Olof Palme, kom tillbaka! Inte för att boken på något sätt är ett okritiskt hyllningsverk som utmålar Palme som en frälsargestalt, utan för att det i den politiska debatten idag inte finns en enda politiker som diskuterar ideologi och visioner på det sätt Palme gjorde. När allt handlar om RUT – avdrag och några futtiga skattekronor hit eller dit måste man med fog kunna säga att politiken förlorat sin livsnerv och färg. Jag skulle välkomna en Palme vilket parti han än kom ifrån. Om så bara för att få lyssna på någon som kunde formulera sig med omsorg och spets.

Nu har jag för övrigt tagit itu med en ny biografi över en annan formuleringsskicklig monumental gestalt i svensk historia: Bang.  Krig, kvinnor och Gud – en biografi om Barbro Alving av Beata Arnborg. Den verkar vara av samma slag som Berggrens Palmebiografi. Av kött och blod.