Sofi Oksanens Utrensning var min bästa läsupplevelse förra året. Det var inget snack om saken, den var ett mästarprov på vad en roman kan åstadkomma när den är som allra bäst. Särskilt bra var hur hon lyckades fläta samman den stora, mullrande historien med den lilla människans eget öde. Hur det politiska kom att bli personligt på det mest kusliga vis.

Vasateaterns uppsättning av pjäsen Utrensning som jag såg igår kommer  antagligen inte att bli min bästa teaterupplevelse det här året. Trots att boken från början skrevs som pjäs och borde ha alla förutsättningar att bli en drabbande scenberättelse så drabbar den inte. Trots en brännande historia så bränns det inte. Jag tror att det beror på två saker. För det första scenografin (vilket också Lars Böhlin påpekar i VF) som jag inte blir klok på. Den består av interiören till Aliides lilla stuga på den estniska landsbygden men ser – åtminstone därifrån jag sitter – plastigt menlös ut. Vad värre är så tycks den stänga in skådespelarna i en egendomlig låtsasrealism där jag faktiskt inte tror att skådespelarna vill vara. Scenografins fuskrealism får mig att störa mig på helt obetydliga saker. Som att man vid ett tillfälle glömmer att regla dörren så att den i praktiken är öppen nästa gång Sarahs våldsamma hallickar försöker ta sig in i stugan. Men den tvingar också fram ett slags låtsasspel som hör hemma i barnteatergrupper. Någon rör planlöst i en tom gryta enbart för att göra något. Syftet har kanske varit att åstadkomma ett vardagssceneri i kontrast till de bägge kvinnornas mörka historier, men det känns tomt och platt.

Den andra orsaken är själva Sagateatern som är för stor och åbäkig. Den här berättelsen vill man komma nära. Man vill bli instängd med människorna i den, inte sitta på tryggt, behörigt avstånd. Att scenen ser ut som den gör är ju förstås inte ensemblens fel, men jag tror att uppsättningen skulle vunnit på en mindre scen och en mindre publik.

Ibland gnistrar det dock. Särskilt när de olika tidslagren flyter ihop. Den gamla Aliide som står och ser på – och till och med diskuterar – med den unga Aliide tycker jag om. Det händer något intressant var gång ensemblen lösgör sig från plastrealismen. Det är bara synd att de inte gör det lite oftare. Och att scenografin inte brann ner i början istället för i slutet…