Det regnar och regnar och jag längtar (som vanligt) efter att skriva men det blir (som vanligt) bara lite taffligt omstuvande och några futtiga små rader innan klockan är för mycket. Det finns skrivande och skrivande har jag börjat förstå. Ibland kan man ha hur snävt om tid som helst utan att det gör något alls. Tio minuter är allt som behövs för att skissa upp en liten scen, en ordväxling eller ett händelseförlopp. Historien lever och växer nästan av sig själv och det är så roligt att det knappt är klokt. Sedan uppstår plötsligt ett problem – en knut i historien. Och tvärtom vad folk ibland tycks tro så duger det inte då att bara sätta sig ned i ett hörn och vänta på ny inspiration. Problemet kräver ansträngning. Man måste arbeta med det, slå på det, dra i det, hamra sig igenom det. Men den sortens skrivande tar alltid en förtvivlad tid. Tio minuter räcker inte, det behövs dagar, kanske veckor av gnetande och tänkande. Och eftersom jag just nu varken har dagar eller veckor står det nästan still. Att ha skrivlust och inspiration men samtidigt vara fastlåst i ett problem är bland det mest frustrerande jag vet. Som att ha en stor glasstårta framför sig, men inte få äta upp den.
Författararkiv: annasara
Hets
Det har inte förekommit någon bokrecension här på länge, jag vet det. Trots att jag läser mer nu än någonsin eftersom jag inte längre slösar bort alla mina morgnar på DN utan på böcker. Tyvärr har jag ingen recension nu heller. Bara en hyllning. Jag läser Hets av Sven-Eric Liedman om den pågående debatten om skolan. Det är debatt som verkligen påverkat mig och som jag grubblat över hundra gånger och tänkt skriva om lika många gånger men som jag aldrig lyckas hitta ord till. Men Sven-Eric Liedman! Åh, vilken befriande man! Så klokt och så nyanserat. Så klart och redigt. Och så kunnigt sedan, till skillnad från många andra tongivande röster i denna debatt, utbildningsministern och Maciej Zaremba i synnerhet. Här är någon som åtminstone behärskar konsten att skilja på äpplen och päron, har reda på saker och tings ursprung och kan göra underbyggda och vettiga analyser. Liedman formulerar det jag diffust länge gått och tänkt: denna minutiösa kvalitetsmätning där allt ska granskas, mätas, vägas och kontrolleras! Detta sönderdelande i (med Liedmans ord) pseudokvantiteter. Denna själlösa, småttiga kunskapssyn som nästlat sig in hos alla och envar där det är nog att kunna namnet på Europas huvudstäder och sätta ut punkt och stor bokstav, behärska en andragradsekvation och förvärva en marknadsanpassad social smidighet. Varifrån kom den? Och varifrån kom den allenarådande övertygelsen att svenska elever varken kan läsa, skriva eller räkna tillfredsställande nog för att klara sig här i livet? Alla tycks vara överens om att svenska ungdomar blivit sämre – på i stort sett allting – sedan förut. Jag skulle gärna vilja veta vad den där diffusa jämförelsepunkten ”förut” egentligen är för något. 90-talet? 80-talet? 20-talet? Jag skulle vilja att någon en enda gång visade ett vettigt jämförelsematerial istället för denna eviga anekdotiska evidens som tycks vara den enda ”vetenskapliga” metod som går att applicera på skolvärlden nuförtiden. Hur mycket sämre har svenska elever blivit på vad och i jämförelse med vad!?
En annan ständigt återkommande företeelse i debatten är ordning och reda. Jag tvivlar inte på att det finns skolor där det vore högst önskvärt med mer ordning och reda. Men är de tillräckligt många för att motivera detta hysteriska galande om ordning? Kan någon presentera en vettig undersökning över om det verkligen är kaos i majoriteten av alla svenska skolor nuförtiden och om alla elever tar droger, bär vapen och slår ned varandra i kön till matsalen? Elever har varit oregerliga och oläraktiga i skolbänken sedan Mesopotamiens tid – och det var för fyratusen år sedan – så det vore bra att veta om det finns något alarmerande annorlunda i oordningen nuförtiden som gör att det måste till krafttag. Eller är det bara så, hemska tanke, att somliga som ännu förknippar pekpinne och linjal med bestraffningsredskap och inte pedagogiska hjälpmedel oroar sig för att det blivit lite slappt i klassrummen och att somliga andra passar på att profitera politiskt på den oron?
Själv funderar jag på om det allmänna uppropet för ordning och reda i klassrummet är ett uttryck för känslan av att leva i ett diffust, föränderligt samhälle snarare än på särskilda problem i skolan. Uppropet är snarare en förvirrad önskan om ordning och reda i världen eller möjligen en högst befogad önskan om en någorlunda trygg, förutsägbar tillvaro. Typ att man får behålla jobbet, kan bo kvar i huset och ge ungarna en hygglig framtid. Men oron för den egna tillvaron eller samhällets utveckling är något svårgripbart och slipprigt medan skolan är något konkret och begripligt. Ungefär som invandrare kan förvandlas till ett begripligt, hanterligt hot och fungera som en katalysator för allsköns oro och osäkerhet. Nå, vi är i så fall inte särskilt originella med detta. I alla tider har människor tycks sig leva i de oroligaste, olyckligaste av världar och i alla tider har man satt sin tro till ett slags framtida uppordnande av sakernas ovettiga tillstånd. Ibland har tilltron varit mänskliga förmågor, som förnuft och rationalitet, ibland till Gud, till en särskild person eller till det något diffusa ”Utvecklingen”. Idag är det kanske Marknaden även om den inte saknar kritiker. Och för skolans del Jan Björklund. Det vill säga om nu skolan (och världen) är så oordnad som den ger sken av att vara.
Det finns dessutom en problematisk, men aldrig nämnd, konflikt mellan kravet på ordning och reda (och snälla, fogliga elever) å ena sidan och kravet på kritiska, ifrågasättande och kreativa samhällsmedborgare å andra sidan. Viss ordning måste naturligtvis råda för att själva skolsituationen ens ska vara möjlig. Somliga elever far direkt illa av stökiga klassrum. Men absolut ordning är inte heller möjlig. Inte om det ska finnas utrymme att ifrågasätta och tänka fritt. Så vad är det vi vill ha? Lydiga elever eller självständiga elever? Att vi i omkring 70 års tid nu strävat efter det sistnämnda har haft sina skäl – det kan vara bra att komma ihåg. Det har nämligen ansetts att den speciella auktoritära uppfostran som var förhärskande i Tyskland under de första decennierna av 1900-talet, där lydnad och pliktkänsla var centrala element delvis möjliggjorde den nazistiska diktaturen. Att fostra barn till att vara olydiga, ifrågasättande och kritiska skulle, tänkte man sig åtminstone, fungera som ett slags vaccin mot att historien någonsin upprepade sig. Vad händer i så fall, kan man undra, när utbildningspolitiken helt lättvindigt låter sig bli ett rö för arbetsmarknadens krav på lättrörlig, anpassningsbar och foglig arbetskraft? Och hur kan en sådan utbildningspolitik till på köpet göra anspråk på att vara liberal? Vari finns den individuella valfriheten för en människa som ständigt ska anpassas och omstöpas efter arbetsmarknadens nycker och krav? Vari finns den individuella valfriheten om man efter en enda kritisk synpunkt på sin arbetsplats kan avskedas med motiveringen: inte socialt kompetent eller samarbetsvillig nog? Vari finns valfriheten om kunskap är samma sak som alla rätt på provet, och inte något som utgör en del av ens själsliga ryggrad? Man kan ju undra. Men den som i dessa dagar törs hävda att kunskap är till för människor och inte för marknaden, avfärdas som flumpedagog. Marknaden vet ju naturligtvis bäst vad vi människor behöver.
För övrigt så hoppas jag att nästa person som säger: ”men när jag gick i skolan…” som ett led i sin argumentation om skolan drabbas av svår maginfluensa på fläcken.
Fick man klaga?
Det finns en slags allmän föreställning om att man i flottan aldrig fick klaga. Usel mat, hårt arbete, hugg och slag – allt skulle man tåla under vördnadsfull lydnad. Men riktigt så var det inte. Man fick inte gnälla öppet och sprida missnöje bland manskapet eller vägra lyda order. Men klaga sin nöd inför sin officer fick man alltid göra – och gjorde . Bland inkomna handlingar till amiralitetet år 1676 hittade jag ovanstående brev. Det är ett klagobrev där brevskrivaren beklagar sig över allsköns missförhållanden. Kaptenen är inkompetent, kosten är bristfällig och dålig och krutet stjäls bort. Den dåliga hushållningen, hotar brevskrivaren, är just en sådan som nedkallar straff över land och rike. Det är ett sagolikt klagobrev, i synnerhet eftersom det antagligen är skriven av någon med enklare ursprung. Med modern stavning och interpunktion blir det såhär:
Gud bättre att nu allestädes illa tillstår, [i] synnerhet måtte vi på Lilla Solen smaka nöd och hunger, fast vi av vår nådige överhet är med allt gott väl försörjda till sjöss gångne, så ha vi intet uträttat, och är vår kommendant icke mera tjänlig till det ena ämbetet än det andra, och intet lärd att regera så mycket folk och ut tocke skepp. Vi svälter snart alla till döds, dels är av hunger försmäktade, döde och drages med döden, så att om icke snart vår nådige överhet ställer bot på sådant måste största delen av vanrykt och obetänkt hushållning förgått. Till allt sådant är orsaken kaptenen, som bäst är tjänlig [hål i pappret] kvinnfolk, som är hans dagliga syssla, leva i vällust dag och natt, lämnar oss i elände oss [hål i pappret] hugg vankar ock när vi icke är så snart till reds att träla för dem som han plägar sig hos, och kanske en stor skada tör följa om icke han fodras till räkenskap för sitt ovett och ogudaktighet. Vi sucka till vår nådige överhet att komma hädan och han till förhör nu snart, [medan] något än är i behåll. Krutet stjäls bort och han har litet bekymmer därom. [Han] lever i överflödighet och är litet på skeppet dag och natt. Vi stackars sjuka få ingen rik mat och dricka, stundom litet och stundom intet. Sådana hushållare förorsaka straff över land och rike. Detta skrives i stor enfaldighet och kan gömmas till dess han kommer upp [till Stockholm]. Vi har bett honom för guds skull han skulle dra hädan men det tyckes han har bättre sällskap och frihet här än hos flottan.
Skrivet på Lilla Solen vid Västervik i augusti månad. Gud hos oss alla. Amen
Brevskrivaren är okänd men de enkla bokstäverna och den emellanåt lätt svårbegripliga, otympliga meningskonstruktionen tyder på någon ur manskapet eller kanske en missnöjd underofficerare. Skeppet Lilla Solen skulle kunna vara Kompani Solen och den kapten som hellre umgås med kvinnor (eller vad han nu gör) än sköter sitt jobb kanske är Johan Bouman, senare adlad och major. Fast det är mest spekulationer. Hur som helst väntar sig brevskrivaren antagligen repressalier om brevet kommer till kaptenens kännedom. Brevet kan gömmas, skriver han, till dess kaptenen kommer upp till Stockholm. Kanske är det därför han inte heller undertecknar brevet. Men om amiralitetet inte var alldeles för upptagen med det pågående kriget mot Danmark så tog man det antagligen på allvar. Kanske begärde fiskalen en rannsakning i amiralitetsrätten. Kaptener som misskötte hushållning och kommando var man i regel inte alls så förtjust i.
annasarahammar.com 
