Författararkiv: annasara

Mötet

Publicerat av under Personligt

Igår tog jag färjan ut till ett efterlängtat Holmön och begav mig på utflykt. Jag vet inte riktigt vad det egentligen är med Holmön, men när jag kom dit för första gången förra sommaren var det kärlek vid första ögonkastet. Ja, det kändes nästan lite grann som att komma hem till ett välbekant tryggt ställe trots att jag aldrig hade  satt min fot där förut. Att få följa den smala byvägen över små fält och ängar och förbi välskötta hus och gårdar!  Att få sitta på en skraltig, skramlande hyrcykel från Båtmuseet! Att veta att närmaste kommersiellt överlastade plats där man inte kan göra annat än att hysteriskt konsumera saker  ligger en 45 minuters färjetur och fyrtio minuters busstur bort! För mig är det sinnebilden av lycka.

Jag trampade ned till Ängesön och vandrade sedan längs med Ängesöns östsida, genom skog och över släta klipphällar. Ibland djupt omsluten av granar och ris, ibland med vidunderligt vacker utsikt över blått vatten. På Holmöarna finns det gott om älg – det visste jag – och högar av älgspillning skvallrade om att stigen jag gick på nog oftare användes av djur än av turister med packning. Jag gick därför mest på helspänn hela tiden, särskilt i de tätaste snåren. Alltså: jag är uppvuxen vid hav och stora, vida öppna fält. Jag tycker om när man kan se sin fiende innan den attackerar. Men jag knatade på, inga älgar dök upp och till slut var jag framme vid en liten vacker strandremsa där jag svalkade fötterna och systematiskt började avliva de bromsar som förföljt mig i tre kilometer eller så.

På vägen tillbaka var jag nöjd, avslappnad – och ouppmärksam. Plötsligt när jag lyfte huvudet från stigen så stod hon bara där: en älgko med sin kalv ute i en öppen liten glänta ungefär femtio meter bort. Hon hade lyft sitt stora, vackra huvud mot mig och iakttog mig mycket upphöjt och mycket allvarsamt. Jag kände mig lite som kökspigans dotter som ertappats med att palla äpplen i drottningens trädgård, men som på grund av drottningens oändliga visdom och tålmodighet ändå blir förlåten. Jag backade. Hon tog med sig kalven och försvann bakom en liten dunge.

Efteråt tänkte jag att Holmöarna är indelade i två riken. På Holmön råder människornas värld. Där är det älgarna som gör intrång i trädgårdar och rabatter. Men på Ängesön härskar älgen. Där vistas man som en mycket liten gäst bland giganter.

 


Delrapport i sommarläsningen

Publicerat av under Om andra böcker

Efter tre veckors semester har jag hunnit en bit in på den ambitiösa sommarläsningslistan. Jag har läst två av de fyra Dorothy Sayers deckarna som kommit ut i den där förföriska nyutgåvan och därmed också förälskat mig i Lord Peter Wimsey ( bara namnet!) och den svala, lätt ironiska trettiotals-prosan.

Med liv och lust kastade jag mig sedan åter in i första delen av Robin Hobbs Fjärrskådartrilogi. Jag har läst den en gång förut, fast på svenska. Den här gången blev det en trevlig engelsk pocket istället. Robin Hobb är den typen av fantasyförfattare som man gärna vill ska hålla sig strikt till mycket low fantasy. Ja, low i den meningen att magin är rätt begränsad. Det är människorna och de miljöer de vistas i samt vad (den berättartekniskt strikt kontrollerade) magin gör med människorna som är böckernas stora behållning.  Och i den första delen Assassin’s apprentice är hon alldeles enastående.

Efter Hobb tog jag mig an Lars Gustafssons ”Mot noll” som var så fylld med matematiska formler att jag fattade intet, men det gjorde inte så mycket. Jag gillar när matematik, fysik och filosofi flyter samman. När den strikta naturvetenskapen öppnar upp dörrarna mot svindlande djup och avgrunder. Det är naturligtvis extra intressant för en historiker det faktum att vi inte ens vet vad tid är – själva grundförutsättningen för en historikers hela arbete. Liksom att tid inte är nog för samtidighet. Det krävs en samtidighet i rum också. Till exempel är jag otroligt fascinerad över att när man står och stirrar ut i en stjärnhimmel i själva verket blickar bakåt i tiden. Dessa stjärnor lyser nu – och ändå lyser de inte nu. Märkligt.

Nu är jag tillbaka i deckarträsket med en outsider: Camilla Läckbergs ”Fyrvaktaren”. Det finns en särskild anledning till att jag läser den, men det berättar jag inte nu. Ja, förutom fascinationen att läsa en författare som blivit så notoriskt utskälld för sin usla gestaltningsförmåga på kultursidorna förstås. Jag har ännu inte riktigt förstått varför. Läckberg kanske inte excellerar på området, men jag tycker heller inte att hon är  sämre än många av sina mer hyllade kollegor, som Stieg Larsson till exempel vars karaktärer är allt annat än trovärdiga och texten mycket oftare beskrivande än gestaltande. När det gäller underhållningslitteraturen verkar det snarast vara ett rent lotteri vilka som man väljer att spotta på och vilka som upphöjs till litteraturens finrum. Eller så är det så enkelt som att författarens kön avgör. De manliga författare som skriver underhållningslitteratur stryker kritikerna medhårs för att visa vilka folkliga och vågade kritiker de är, de kvinnliga skriver man ner för att återställa sitt finkulturella överläge. Hemska tanke om den skulle vara sann!

Konsten att strula till en samhällsplanering

Publicerat av under Utblickar

Borde nog varit titeln på Svenskt näringslivs rapport med det utskällda förslaget att studenter i humaniora borde få minskat studiebidrag eftersom de ändå inte får några vettiga jobb. Men det heter den ju inte. Den heter ”Konsten att strula till ett liv”. Vad i hela fridens namn betyder en sådan rubrik? Av ren nyfikenhet var jag tvungen att läsa den när jag kom tillbaka till Umeå. Den gör en lite trött. Eller rättare sagt: rapporten i sig gör en inte så trött, men de tankemönster den är en del utav. Ibland känns det som om vi lever i den mest kulturfientliga och kunskapsfientliga av världar. Det är sorgligt att värde ständigt mäts i pengar och lönsamhet. Särskilt när det kommer till kunskap. Kunskap sitter i en människas kropp, hennes hjärta, hennes huvud. Kunskap kan vara en människas lust och drivkraft, hennes levebröd eller hennes gissel. Man kan naturligtvis räkna på vad vissa människors särskilda kunskaper ger för fördelar rent samhällsekonomiskt. Men kan man räkna på vad kunskaper får för värde i en människas liv? Kan man beräkna kunskapens följder? Är kunskap som inte går att räkna i pengar detsamma som att strula till sitt liv?

För min del tycker jag att rapportens författare Stefan Fölster, Johan Kreicbergs och Malin Sahlén ska lyssna på Torgny Lindgrens sommarprogram från den 25 juni. Särskilt stycket där han berättar om att spela på såg och om människans begär till musik. För visst är det ett begär så som vi lyssnar, spelar och håller på? Visst är det väl ett begär som kan driva människor att offra nästan allting – inklusive ekonomisk trygghet – för att få göra det de älskar mest. Man kan kalla det för att strula till sitt liv. Jag kallar det tvärtom för att vara mycket förnuftig. Det är förnuftigt att välja det man tycker om att göra. Det är förnuftigt att ta sig själv på stort allvar. Det är nästan bottenlöst förnuftigt att inte göra sig själv olycklig.

Det är därför det blir så absurt när ett samhälle och människors utbildningsmönster reduceras till att enbart handla om ekonomiska aspekter. Det är förvisso Svenskt näringslivs rätt att göra så. Det är deras uppgift. Men låt oss göra ett experiment på vad som skulle hända om ett sådant perspektiv tillätts vara allenarådande. Då skulle man tvingas rensa ut alla ekonomiskt olönsamma verksamheter på stört. Bort med böcker och film, bort med musik och konst. Bränn biblioteken! Frakta bort statyerna ur parkerna! Förbjud innehavet av skadliga musikinstrument i hemmen som förleder de ungas sinnen till onyttigheter! Avskeda filosoferna från universiteten – ingen behöver ändå tänka! Låt historikerna omskola sig till flitiga, lönsamma små civilingenjörer – det förflutna har ju redan ägt rum! Här kanske någon försiktigt invänder att hon eller han har hittat livets mening i sådant som konst, poesi eller musik, men sådant kan det alltigenom moderna lönsamma samhället inte ta hänsyn till. Om livets mening inte är pensionsgrundande så är det oväsentligt och därmed basta!

Kära bloggläsare! Här kommer några tips på sant samhällsnyttiga svenskar:

Carl Jonas Love Almqvist – Det går an. En brandfackla i sin tid och en skarpt formulerad påminnelse för vår egen. Att läsa Johan Svedjedals magnifika biografi i tre band över honom gör honom bara ännu bättre!

Selma Lagerlöf  – En herrgårdssägen. Förlusten av ett livskapital kan göra en människa galen. Men musik kan göra honom frisk igen.

Ingmar Bergman – Laterna Magica . Bättre bok om kreativitetens villkor har nog aldrig skrivits på svenska.

Kerstin Ekman – Herrarna i skogen. Den gamla balladen om Herr Olov och älvorna blir aldrig mer sig lik efter denna bok. Det blir inte skogen heller.