Minns ni skeppet Lilla Solen i Västervik och klagobrevet skrivna av skeppets okända besättningsmän? Minns ni kaptenen som beskylldes för att inte ha brytt sig om sitt folk ordentligt? Redan innan den klagoskriften nådde amiralitetet hade en viss annan person hela sommaren flitigt skrivit brev till amiralitetet. Nämligen kaptenen själv, Johan Bouman.

Den 29 juni 1676

”Eders höggrevliga excellens och det Kungliga amiralitetskollegiet i största ödmjukhet att tillkännagiva, huru såsom oss här på Kompani Solen tryter fiktualie [underhåll] saker, så att folket begynner hopetals att sjukna. De hava icke på 10 dagars tid bekommit en kanna dricka och här på denna orten finnes mycket slätt [dåligt, skralt] och elakt vatten. Jag haver trenne brev därom till det Kungliga amiralitetet skrivit, men inte bekommit något svar.”

En vecka senare skriver han nästa brev. Någon lösning på proviantbekymren har inte infunnit sig och kaptenen fruktar att om ”vi icke med det snaraste bliva hjälpa måste vi av hunger förgås.” Borgarna i Västervik har vägrat inkvartera hans besättning så att han  ”fruktar här efter ej kunna hålla folket i lydnad, utan de går vart de vilja.”

En månad senare har amiralitetet fortfarande inte behagat höra av sig och det är en desperat kapten vid pennan: ”Mitt underhavande folk begynner ock tämligen att sjukna och dö, så att sedan den senast överlevererade rullan är 4 döda bliven och 30 sjuka”.  För att få ut proviant från borgarna måste han”tigga dem därom” och inga order har han fått från amiralitetet så att han vet om han ”gör väl eller illa uti detta mål.”

Johan Bouman tycks vara lämnad i ett slags limbo med ansvaret att själv lösa sin besättnings proviantbrist, förhandla med Västerviks borgmästare och råd och tigga om att båtsmännen ska kunna inkvarteras i staden. Han hade dessutom ansvaret för aktiviteten som pågick på Västerviks skeppsvarv. Skeppsbyggaren var en ”driftig karl” skriver han och ”fick vi order, han att bygga och jag att hugga och skaffa virket som här på denna orten nog finnes, så hade folket något att göra.”

Johan Boumans brev illustrerar bara vilket ansvar som vilade på varje sjöofficer och att flottan, sin hierarkiska struktur till trots, ytterst tvingades att lita till den enskildas initiativförmåga och kompetens. En sjöofficer anno 1676 skulle både kunna navigera och segla sitt fartyg, leda dess besättning, sörja för deras proviant, sjukvård och själavård, lösa deras konflikter, döma och bestraffa i lindrigare brottmål, själva  göra affärer med handelsmän och borgare för flottans räkning, gå in med pengar ur egen ficka när sådana fattades eller förhandla fram krediter, föra ständiga diskussioner med representanter från omgivande lokalsamhälle om inkvarteringar, försörjning och arbetskraft, fixa virke till skeppsvarven och – inte så sällan – själv inspektera det. Mitt i allt detta skulle han givetvis också leva ett dygdigt och ståndsmässigt liv, gifta sig med rätt person, uppfostra sina ungar, hålla sig väl med svärfadern och hans kontaktnät, driva jordbruk på gården han fått istället för lön, inte glömma bort sin ogifta systers hemgift han fått ansvaret för eller sina löjtnanters obetalda löner. Den lycklige kunde åtminstone någon gång under karriären bli inblandad i en lite ärofylld episod, men för de flesta innebar sjökaptenslivet mest vardagliga plikter och slit. Klander från alla var att vänta om han misslyckades. Inte ens att skriva ständiga brev till amiralitetet om sin besättnings usla tillstånd var någon garanti för att inte själv få klä skott för den. Vår kapten, skriver besättningsmännen från Lilla Solen, ”leva i vällust dag och natt, lämnar oss i elände”.

Otack är världens lön, eller hur var det?