Har tillbringat kvällen med att lyssna på Karl Ove Knausgårds sommar. Han sa allt jag tänkt om terrordåden i Oslo och på Utöya, fast bara på ett oändligt mycket klokare sätt. Han talade om hur ett frånvarande ”du” kan göra en människa till en slags ickevarelse, i stånd till vilka handlingar som helst.  Och så talar han förstås med en fin och trevlig norska – putsad och tillfixad så att vi stackars svenskar som i vanliga fall inte förstår norska, trots allt begriper. Jag fick till och med lust att läsa hans ohyggliga romansvit ”Min kamp”.  Första delen är fortfarande den enda olästa boken ur mitt lyxbokpaket förra hösten. Kanske dags att ändra på det.

En annan sommarpratare jag gärna tipsar om är Yukiko Duke. Om jordbävningen och tsunamin i Japan och om vansinniga journalistuppdrag runt om i världen. Jag måste säga att i år har alla mina favoritsommarpratare varit sådana som inte gräver ned sig i livet, döden och alltings mening utan sådana som tar mig med någonstans. Närmre de händelser jag ser flimra förbi på någon TV-skärm utan att jag anar deras vidd och betydelse. Närmre sammanhang jag själv inte fattar.

Jag är helt enkelt så utled på mina egna tankar om livet, döden och alltings mening att jag lyssnar andaktsfullt, med tacksamhet, när någon talar om något annat.