Idag kom den utlovade medarbetarenkäten NMI i mejlboxen. Alltså… när somliga människor sätter rubrik måste de vara helt befriade från all form av självdistans och utifrånperspektiv. Nöjd medarbetarindex – låter inte det Orwellskt på något sätt? Jag väntade mig faktiskt det värsta när jag öppnade enkäten. Som att alla svarsalternativ till exempel skulle bestå av tre nivåer: nöjd, mycket nöjd och extremt nöjd. Lyckligtvis kunde man faktiskt uttrycka visst missnöje. Livet i akademin ger bara så märkliga svar. Jag vet inte hur någon någonsin ska kunna dra några som helst slutsatser av mina val. Ja, jag tycker om mina arbetsuppgifter. Nej, jag vet inte om mitt jobb är meningsfullt. Ja, jag tycker att mitt jobb är kreativt. Nej, miljön på institutionen är inte så värst kreativ men ja, jag har stort utbyte av att diskutera forskning och undervisning med mina kollegor. Ja, jag är övertygad om att jag kommer att ha stimulerande arbetsuppgifter i framtiden. Nej, jag har ingen aning om jag ens då kommer att ha ett jobb. Ja, vår institution är antagligen bra på samverkan och innovation men jag spyr snart på ordet innovation och vill helst inte ta det i min mun. Men (sedan samverkan och innovation plötsligt förvandlats till den tredje uppgiften) jag skulle gärna ägna mer tid åt samverkan och innovation. Och slutligen: jag kan tyvärr inte svara på frågan om våra personalutrymmen är trivsamma eftersom jag inte vet om ett bord under en trappa verkligen räknas som ett personalutrymme.